Lewispjäserna av Peter May

I den tredje och avslutande delen om kriminalkommissarie Fin Macleod och livet på Hebriderna utanför Skottlands norra kust väver Peter May återigen en berättelse baserad på både dåtid och nutid. Fin har fått jobb, han ska ta fast folk som tjuvjagar och fiskar olovandes. Men snart hamnar han i ett svårt dilemma när hans gamle vän Whistler är en av dem som förser sig av naturen utan markägarens tillstånd. Fin står i skuld till Whistler sedan länge, och då ett gammalt flygplan hittas efter sjutton år på botten av en sjö kommer det förflutna ikapp både Fin och hans gamle vän. I planet finns kvarlevorna efter en annan man ur deras vänkrets, och han har blivit mördad. Samtidigt är de schackpjäser som täljdes av vikingar på 1100-talet och återfanns på Isle of Lewis på väg tillbaka för att gästa ön. Whistler har fått i uppdrag att tillverka stora kopior för festligheterna, men vad varken Fin eller han vet är att det blir upptakten på ett spel på liv och död.

Det är med visst vemod och enormt höga förväntningar jag tar mig an Lewispjäserna. De föregående böckerna, Svarthuset och Lewismannen, är bland det bästa som finns att läsa just nu när det kommer till översatta kriminalromaner. Ganska snart inser jag att även Lewispjäserna ställer sig till den skaran.

Peter May äger en förmåga att beskriva Hebridernas karga miljöer och de sinnestillstånd som naturen försätter människan i på ett oerhört skickligt sätt. Det vilar ett vemod över samhällena på dessa öar, och det finns en ständig skiljelinje mellan dem som kom iväg därifrån och dem som blev kvar. Jag tycker för att bryta detta mönster att det är uppfriskande att Whistler, som vi lär känna i den här boken, var en sådan som gick sin egen väg. Han var klassens ljus, men valde att stanna på Hebriderna där han hade sina rötter och kände att han trivdes.

I den här boken får vi veta vad Fin gjorde under universitetsåren, då han var chaufför åt ett band med rötterna på Hebriderna. Jag kan tycka att just den biten, att ett rockband drabbas av inre slitningar, splittras och att medlemmarna sedan blir bittra fiender känns inte fullt så originellt. Jag har läst det många gånger förut. Men samtidigt har Peter May ett sätt att skildra detta fenomen som borde göra andra författare gröna av avund. Han får berättelsen om bandet att passa så väl in i sitt sammanhang och det knyter väl an till den musikaliska tradition som finns i dessa trakter.

Jag blir dock lite besviken över att själva schackpjäserna inte får större utrymme i berättelsen. Där hade författaren ett gyllene upplägg för att skapa en spännande historia kring regionens kultur och historia, men jag upplever att pjäserna får stanna i periferin. .

På det hela taget tycker jag dock att Peter May avslutar sin trilogi på ett eminent sätt. Kanske är det den svagaste boken i serien, men även en dålig dag slår May konkurrenterna på fingrarna ganska rejält. Hebriderna och hans sätt att beskriva dem trollbinder mig fortfarande, och kanske är det ett klokt val att sluta just där. Jag vet dock att Peter May har skrivit fler böcker, och jag hoppas verkligen att förlaget kommer att vilja ge ut även dem, för jag är mer än redo att fortsätta följa detta författarskap. Mitt tips är att läsa trilogin i rätt ordning nu i höst, och jag kan garantera att många mörka kvällar kommer att få guldkant på så vis.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp boken här eller här

Betyg 5 av 5