Sjuka själar av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson har redan tidigare visat att hon har många strängar på sin författarlyra med framgångsrika deckare både för vuxna och barn. Nu har också hennes första skräckroman, Sjuka själar, kommit ut i handeln.

---

Lukas återvänder till Kristianstad och återkomsten medför en störtflod av minnen. Det är tio år sedan han senast var i sin hemstad, och då flydde han därifrån svårt traumatiserad. Vad som egentligen hände minns han inte, hela det där året när han skulle ha tagit gymnasieexamen är ett svart hål. Men upptakten till händelserna som utspelade sig den där våren och sommaren var att först en kvinna, sedan hans flickvän Fanny försvann. Strax innan de försvann hade en rad järtecken visar sig i staden, bland annat hade träd satts i brand. Så brann ett träd på Lukas egen gata, och strax därefter försvann även han – men den stora skillnaden var att han var den enda som kom tillbaka…

Samtidigt som Lukas återvänder till Kristianstad flyttar också David och Anna in i den gamla prästgården på gatan där Lukas växte upp. Till en början är det deras dröm som går i uppfyllelse, de renoverar och gör sig hemmastadda, fulla av förhoppningar inför framtiden. Men snart blir verkligheten istället en mardröm. Anna hör konstiga ljud och upplever en närvaro i deras hem. Vad mäklaren inte berättade var den hemska historien huset bär på och vad som utspelats i dess källare – trots att huset numera inte har någon sådan.

Skräckböcker har väl aldrig direkt varit min kopp te, men när det är Kristina Ohlsson, en av mina favoritförfattare, som skriver var jag ändå tvungen att läsa. Hon visar återigen vilken otroligt skicklig berättare hon är i den här boken, och det finns väl egentligen bara en mening som sammanfattar det hela: Kristina Ohlsson lyckas med att nästan skrämma mig från vettet.

Berättelsen inleds med ett ganska lugnt tempo som invaggar läsaren i falsk trygghet. Ohlsson tecknar karaktärer och fångar upp känslor skickligt. Sedan brakar helvetet lös, och det går inte att ens överväga att sluta läsa. Man måste få veta hur det ska gå. Det enda jag egentligen är någon liten smula kritisk emot är karaktären Gunnar. Jag finner honom lite tröttsam och upprepande, men samtidigt är det hans sökande efter svar som på många sätt bär handlingen framåt.

Anledningen till att jag ofta har rynkat på näsan åt skräck är att jag inte ofta köper det där med övernaturligheter. Det är inget jag tror på, och därför skrämmer det mig inte. I den här boken är det istället människorna som är skrämmande, och det blir så mycket otäckare. Även om författaren brer på med otäckheter stannar ändå bokens handling inom boken för det realistiska. Det här skulle kunna hända på riktigt, för vem vet egentligen vem som bär på en sjuk själ?

Utgiven av: Piratförlaget, 2016.

Köp hos Bokus och Adlibris

Betyg 5 av