Mia Krüger sitter ensam i sitt hus vid norska kusten och vill inget hellre än att dö. Sedan hennes tvillingsyster gick bort är hon ensam i världen och ser inte någon mening med att fortsätta. Men det finns en som bryr sig om Mia och som vill få henne på fötter igen, och det är hennes chef Holger Munch vid Oslopolisen.
När teamet han chefar över får ett fall där små flickor har hittats döda upphängda i träd i skogarna utanför Oslo ser han sin chans att engagera Mia Krüger i utredning. Han lyckas, och även om hon balanserar mellan hopp och förtvivlan får hon återigen visa vilken ovärderlig intuition hon besitter. Och den behövs sannerligen, för snart försvinner ytterligare två flickor. När Holger Munch så får ett kodat meddelande om att hans dotterdotter Marion är näst i tur börjar en febril kamp mot klockan.
Samuel Bjørk har skrivit en riktigt otäck historia. Boken har ett lågmält tonfall, det är rakt och okomplicerat presenterat utan att de fruktansvärda morden beskrivs på ett överdrivet groteskt sätt. Det är en av bokens främsta kvaliteter, att Bjørk vågar hålla igen och inte bara staplar ohyggligheter på varandra i tron att det ska göra historien bättre som en del författare har för vana att göra. Istället bidrar lågmäldheten och den sorgsna stämningen till att stegvis bygga upp ett obehag som sedan kulminerar i riktiga nagelbitarsituationer som får läsaren att bara vilja fortsätta.
Boken är skickligt skriven, det enda är att man måste ha lite tålamod för inledningen är inte av den typen som fångar läsaren precis omedelbart. Kanske är det för att man inte har läst om Holger och Mia förut. Men så snart boken kommer igång och man lärt känna karaktärerna är det som deckarfantast svårt att inte vara fast. Samuel Bjørk är en ny norsk bekantskap som mycket väl kan mäta sig med Norges storheter Anne Holt, Jo Nesbø och Unni Lindell. Jag vill gärna läsa mera och hoppas därför att det kommer fler böcker i serien.
Stort tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!
Boken finns hos bland annat Bokus och Adlibris.
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
Jag ser också fram emot att få läsa mer av honom 🙂
Ja, jag vet ju att du också gillade denna 🙂
Låter som en bok för mig. Lågmält är bra. Deckare som frossar i otäckheter kan bli påfrestande. Det blir liksom inte otäckt, bara slabbigt.
Precis så tycker jag också. Finns andra sätt att skapa spänning än det groteska 🙂
Låter som en bok för mig 🙂
Kan det nog vara 🙂