Klassisk spänningslitteratur i sommar – en sammanfattning

Målet var att läsa klassiska deckare i sommar, men liksom min övriga sommarläsning gick det sådär. Däremot har jag gillgodogjort mig en del av dem på annat sätt, nämligen genom TV-serier.

• Maigret på semester – Georges Simenon (läst)
• Mördaren ljuger inte ensam – Maria Lang (läst + tv)
• Kung Liljekonvalje av Dungen – Maria Lang (tv)
• Inte flera mord! – Maria Lang (läst + tv)
• Rosor, kyssar och döden – Maria Lang (tv)
• Farliga drömmar – Maria Lang (tv)
• Tragedi på en lantkyrkogård – Maria Lang (tv)
• Huset på udden – Agatha Christie (läst + tv)

Maigret på semester var min första bekantskap med den klassiska serien om den franske kommissarien Maigret. Jag gillar stilen och uttrycket i böckerna, det är enkelt men ändå komplicerade fall, och det vilar något väldigt typiskt franskt över Simenons sätt att skriva. Jag kommer alldeles säkert att läsa någon mer bok av honom när tillfälle ges.

Serien om Maria Lang har gått på TV förut, men då missade jag den. Jag har även läst några av böckerna tidigare. Det är intressant att se hur berättelserna står sig idag, drygt 60 år efter att de skrevs. Det känns stundtals som att Dagmar Lange var lite före sin tid med att använda motiv som t ex att en kvinna älskade en annan kvinna, ett ämne som vid första utgåvan måste ha varit tämligen tabubelagt. Självklart innehåller både serien och böckerna många tidsmarkörer, men även hjältinnan Puck Bure känns osedvanligt modern. Hon vill hellre göra akademisk karriär än att bli hemmafru. Min favorit bland tv-avsnitten är Farliga drömmar. Riktigt ruggig att titta på en mörk, regnig kväll!

Jag har sett många filmatiseringar för TV av Agatha Christies böcker med både Poirot och Miss Marple i huvudrollerna tidigare, men Huset på udden var något annat. I den här serien i fyra delar finns inget fokus på att framställa berättelsen som en mysdeckare likt dem där Poirot vandrar runt och petar med käppen lite här och där, här är istället det mörka, suggestiva och psykologiskt nervkittlande drivkraften. Jag läste boken när den kom i nytryck för några år sedan och konstaterar att man satsat mycket på att lyfta fram de dramatiska inslagen i filmatiseringen. Huset på udden lär ha varit Agathas egen favoritbok – och jag tror hon hade älskat hur den här versionen är filmad.

Vad har ni läst för spännande klassiker i sommar? Berätta gärna i kommentarerna eller lämna länk till eget blogginlägg!