Hemmet av Mats Strandberg

Joels mamma Monika har sakta försvunnit in i demensens dimmor. Hon klarar sig inte längre ensam hemma, sjukdomen har gjort att hon istället anses må bäst av att spendera sin återstående tid på äldreboendet Tallskuggan. Det är ett svårt beslut för Joel att ta, och återkomsten till det lilla samhälle där han växte upp väcker många tankar. Han är dock säker på att det kommer att vara den bästa lösningen för hans mamma att bli omhändertagen av personalen på Tallskuggan. Föga anar han vad för krafter som släpps lös i samband med flytten.

På äldreboendet arbetar Nina som en gång var Joels bästa vän. Hon är måttligt förtjust i tanken på att återse honom och Monika. Hon har redan fullt upp med alla de andra åldringarna som har förlorat kontakten med verkligheten genom olika grader av demens. Ganska snart inser hon dock att det är något utöver det vanliga som inte stämmer med Monika, hon beter sig underligare än genomsnittet – på ett sätt som hennes sjukdomsbild inte kan förklara. Det är nästan som att någon annan har tagit över hennes kropp i takt med att hennes egna mentala förmågor sakta men säkert släcks ned.

Mats Strandberg har i Hemmet skrivit en modern skräckhistoria kring ett ämne som de flesta fruktar mer än något annat, åldrandet. Debatten kring hur gamla människor hanteras av äldrevården är ständigt aktuell, men vad är egentligen värst? Att vara vårdtagare eller att vara anhörig med ansvar för att låsa in en människa man har kär för hennes eget bästa? Skildringen av Joels dilemma, hur han slits mellan att vilja sin sjuka mamma väl och hur jobbigt det är att se hennes förfall är väldigt väl genomförd.

Författaren lyckas även lyfta fram det som kan vara vårdpersonalens vardag på ett realistiskt sätt. De dementa åldringarna är krävande, och sjukdomen tar sig så många olika uttryck. Det här är inte bara en skräckroman där en ”ande” dröjer sig kvar i hemmets lokaler. Boken har också ett skrämmande tema kring hur den mänskliga hjärnan av sjukdom kan förvandla någon till oigenkännlighet, hur svårt det är att acceptera att kroppen är det samma men personen inuti försvunnen samt den skrämmande tanken på att tappa kontrollen totalt. Personligen skräms jag nog mer av det senare än av själva spökmysteriet. Men vem vet, Mats Strandberg skriver så pass övertygande att det kanske trots allt gäller att ta sig i akt för de andar som dröjer sig kvar och vägrar kliva över till andra sidan. En av vårens otäckaste och mest tänkvärda läsupplevelser, ur många aspekter.

Utgiven av: Norstedts, 2017.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 4 av 5