Brev till min dotter – En viktig bok på Internationella kvinnodagen

Den 8 mars varje år uppmärksammas Internationella kvinnodagen, instiftad på initiativ av tyska Clara Zetkin 1910. Ursprungligen var dagen ett initiativ inom socialiströrelsen och en del av dåtidens kampanj för kvinnlig rösträtt, men med tiden har datumet kommit att få betydelse för att belysa kvinnors situation och kamp för jämlikhet världen över. Idag uppmärksammar jag detta genom att recensera Brev till min dotter, sammanställd på initiativ av Elcim Yilmaz. Boken som givits ut i dagarna av Bokförlaget Forum baserar sig på ett antal kända kvinnors brev till sina döttrar. Idén väcktes hos Elcim när hon själv fick en cancerdiagnos och fruktade att hon skulle dö ifrån sin dotter utan att ha fått ge henne all den kärlek och visdom som borde gå vidare genom generationerna. Breven berättar mycket utlämnande om vårt samhälles syn på flickor och kvinnor, och all den erfarenhet kring hur kvinnor hanterar detta som livet ändå ger. Det är en samling texter som berör på djupet, och de jag fastnar allra mest för är de som är skrivna av Katerina Janouch, Mia Skäringer och Elaine Eksvärd.

Varför behövs då denna bok 2017? I Katerina Janouchs text kan vi läsa följande citat: Du är inte i första hand flicka. Utan människa. Och som människa har du exakt samma möjligheter och rättigheter som alla andra människor. Tänkvärda ord som egentligen riktar sig till alla kvinnor, och som skulle kunna sammanfatta vad den här boken vill förmedla. Det finns dock en genomgående röd tråd i berättelserna som skrivits av kvinnor med olika bakgrund och olika kulturer i ryggen. Det är den om att flickorna hela tiden måste kämpa för att synas, för att behandlas lika och för att bli visade respekt. Redan från tidig ålder. Mödrarna uppmanar här sina barn att till vara på de möjligheter som givits dem, att våga säga ifrån och att gå sin egen väg genom livet.

Alla döttrar har en mor, men inte alla mödrar har en dotter. Det är även det ett citat hämtat ur boken. Att bli mor är fortfarande en central del av de flesta kvinnors liv. Men det finns en annan valfrihet idag, det är inte ett måste. Kraven som lever kvar i våra normer att du måste vara mor för att vara en fulländad kvinna finns där, men det accepteras i en helt annan utsträckning att du istället väljer att t ex göra karriär. Trots allt har kvinnorna blivit individer, och som sådana bör vi kanske alla ta till oss av vad Mia Skäringer skriver till sin dotter: Alla är bara olika bra på att fejka sitt smile. Sin perfektion. Ägna sitt liv åt att tävla med andra och missa hela poängen. Sig själva. Sin stund på jorden. Dotter av mig. Titta närmare. Under och bakom. Igenom. Inuti. Blunda. Känn. Gå en mil i någon annans mockasiner. Hör vad de säger egentligen, se in i deras ögon. Alla fäktar för sitt liv i ett krig du inte vet något om. Som de inte vill att du ska se. Med de orden tror jag att Mia sammanfattar vad hela den här dagen bör handla om. Att visa varandra respekt och empati, såväl inför kvinnor som män. Men ännu idag är det på intet vis någon självklarhet. En kvinnas känslor och upplevelser förminskas så lätt till något onämnbart, något som inte är värt uppmärksamhet eller allvar. Alla envar som undrar över ordet hysterisk och dess ursprung i grekiskan kan googla på det. Själv orkar jag inte ens fördjupa mig i ordets historia, rötter och den värdering som än idag läggs i det.

Brev till min dotter utgör mycket känslostark läsning om vårt samhälle och vår kultur, det svåra i att fostra ett barn till en fri och självsäker människa utan moraliska pekpinnar, men den berättar också om ett samhälle som utvecklats på bara några få generationer. Sociala medier har till stor del bidragit till att klimatet förändrats senaste åren, både på gott och ont. Kvinnor i alla åldrar matas med ouppnåeliga ideal, hat och påhopp som aldrig förr, men det har också blivit en kanal där den vanliga människan kan göra sin röst hörd som kontrast till de popsångerskor och skådespelerskor som förut hade ensamrätt på idealen. Debatten och vyerna vidgas på så sätt, och unga kvinnor får idag lära sig att de inte behöver tolerera någonting just därför att de är flickor. Ändå lever normerna kvar, och de går i arv (ibland omedvetet) vilket gör att många unga säkert finner dessa råd svåra att efterleva i praktiken. Böcker som Brev till min dotter bör därför läsas av många. För varje person som den kan inge hopp och styrka till, och kanske för dem som får sig en tankeställare, så är en liten seger vunnen. Sist men inte minst. Det är inte bara döttrarna som måste uppfostras annorlunda för att saker ska förändras, ansvaret vilar lika tungt på den som fostrar en son.

Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2017.

Medförfattare: Elcim Yilmaz, Katarina Mazetti, Nabila Abdul Fattah, Carolina Neurath, Katerina Janouch, Maxida Märak, Anneli Furmark, Elaine Eksvärd, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Alexandra Pascalidou, Martina Montelius, Märta Tikkanen.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 5 av 5