Två vindpinade ögrupper, då och nu. Sime Mackenzie kallas till Entry Island utanför den kanadensiska kusten där ett mord har begåtts. Ögruppen domineras av hummerfiske och en fransktalande befolkning, men på just Entry Island är det ättlingar till skotska immigranter, precis som Sime Mackenzie själv är, som dominerar. Den mördade mannen är en av traktens pampar, och omedelbart misstänker man hans fru. Men när Sime träffar Kirsty får han en konstig känsla. Kan han ha mött henne tidigare?
Samtidigt får läsaren följa Sime Mackenzies namne och anfader som under 1800-talets svåra svält tvingas lämna sitt hem på Yttre Hebriderna. Peter May skildrar här, liksom i sin uppmärksammade Lewistrilogi, ett kargt och hårt samhälle mitt ute i Atlanten. Sime reser till Kanada och skaffar sig ett nytt liv. Men han kommer aldrig att glömma godsägarens dotter.
Det är något visst med mordgåtor på öar. Den klaustrofobiska instängdheten kommer per automatik då sannolikheten är stor att mördaren är en av de lokala invånarna. Avskildheten och otillgängligheten är som gjord för att skapa spänning, och det tenderar alltid att blåsa upp till storm när avgörandet närmar sig. I Entry Island finns många komponenter att gilla. Peter May är en mästare på att fånga och skildra miljöer, liksom människor. Tempot är mer makligt än hektiskt, men ändå vill man gärna läsa vidare. Det är på många sätt en välskriven bok, men det finns också en del frågetecken.
Författaren väljer att berätta två historier parallellt och tids nog flätas de samman. Gott så, det är beprövat och fungerar bra, med undantag för att den historiska biten hotar att ta över. Stundtals glömmer jag nästan bort att det faktiskt är en deckare jag läser. Egentligen är det inte fel, eftersom det är väl berättat och fängslande. Men kanske borde balansen mellan då och nu ha varit jämnare. Jag är inte heller helt övertygad av hur Peter May flätar samman de två berättelserna, då det i slutändan är en extremt osannolik företeelse som ligger till grund för alltihopa. Samtidigt, konstiga saker händer: man ska aldrig säga aldrig.
Entry Island är trots allt en bok helt i min smak, som fängslar för stunden och bjuder på riktigt bra läsning. Peter May skriver med stor inlevelse vilket levandegör karaktärerna, och för den som gillade Lewistrilogin och vill återse ett litterärt svarthus är det ett gott val att läsa även den här fristående boken.
Utgiven av: Modernista, 2016. I översättning av: Charlotte Hjukström
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
Det var just det där slutet som gjorde att jag nog upptäckte en liten, förskrämd romantiker långt därinne. Jag vill så gärna tro på det där 🙂
Kul att se att du gillade den till och med mer än vad jag gjorde 🙂
Ja, lite långsökt, men trots allt inte omöjligt. 😉
Gillade också den här.
Ja, visst var den bra! Trots att jag gnällde lite… 😉
Jag gillade också denna, lite negativ möjligen men Peter May är ändå Peter May =) Väldigt snygg och stilren sida du har skapat, gillar den väldigt mycket. Ser väldigt bra ut och är väldigt lätt att läsa texten.
Tack, roligt att du tycker det blev bra! Ja, Peter May är en favorit hur man än vänder och vrider på det 😉
Ännu ett högt betyg? Ja, jag måste helt enkelt läsa den här snart.
Trodde du redan hade läst den. Då får du göra det ASAP! 😉