Kemisten av Stephenie Meyer

Ständigt jagad och ständigt på sin vakt. Med kunskap om alla medel som krävs för att döda, men också en måltavla själv. Så ser tillvaron ut för Kemisten med stort K som är huvudperson i Stephenie Meyers nya bok. Hon var en gång anställd av den amerikanska regeringen, men kom i besittning av fel sorts kunskaper och nu är de ute efter att tysta henne.

Det är just så Meyer gestaltar henne, med anonymiteten och en berättelse i första person singularis i fokus. Vi vet vad som driver henne, till viss del, men lika lite som hon själv känner vi till vem som är vän eller fiende. Hon har bytt identitet så många gånger att hon inte själv längre vet vem hon är. Hon hette en gång Julianna, men toppkemisten med expertkunskaper och raffinerade metoder för att överleva är någon helt annan. Men när Kemisten tvingas anta ännu ett livsfarligt uppdrag händer något hon inte hade räknat med. Hon finner en ärlig människa som är beredd att älska henne för den hon är, och plötsligt vänds hela världen uppochned för någon som inte är van att lita till någon annan än sig själv.

Inledningen på Kemisten är en långdragen historia fyll av tekniska fakta kring hur man laborerar med kemiska substanser. Det dröjer innan det tar fart, och min vana trogen är jag skeptisk till att läsa om en karaktär som jag inte får lära känna. Kemisten släpper inte in någon, inte heller läsaren, och det blir svårt att förstå sig på henne och hennes motiv. Men samtidigt är det ett effektfullt sätt att verkligen gestalta hennes känsla av att vara ett villebråd. När det väl börjar hända saker är det på liv och död, och handlingen uppdateras raskt till den hos en riktig actionthriller med vissa vibbar av att vi har fått lära känna en kvinnlig, amerikansk version av James Bond. Stepheine Meyer framställer sin kemist som en superkvinna, en feministisk förebild som går sin egen väg i männens värld och utgör ett hot mot dem i kostym och slips genom sina livsfarliga kunskaper. Uppfriskande. Men så urartar det hela till en kletig, romantisk historia som i mitt tycke känns malplacerad. Kemisten och hennes nyfunna vän kommer på klassiskt vis varandra nära under rådande katastrofsituation. Han råkar vara en helyllekille och svärmorsdröm, och så mycket var det alltså värt att vara en självständig kvinna när kemisten ser in i hans ögon och faller pladask. Som helhet har ändå Meyer skrivit en rivig och spännande, om än för lång, bok. Men det retar mig att hon inte kan bestämma sig för om hon ska skriva en thriller eller en kärlekssaga a la Jane Austen, och att blanda går tyvärr inte hem hos mig.

Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2016. I översättning av: Hjalmar Manfred Svensson.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg -3 av 5