En relativt ny bok som jag införskaffade i samband med bokreabeställningen då jag inte kunde vänta längre. Deckare i historisk miljö med hårresande läskiga mordmetoder. Jippie tänkte jag.
Året är 1934. En man hittas död i likkaret på Anatomiska institutionen i Uppsala. Någon har borrat hål i hans tinningar och dumpat honom bland de kroppar som ska dissekeras. Det visar sig vara en högt uppsatt akademiker som sysslar med rasbiologi. En kommissarie Carl Hell skickas dit från Stockholm och han väljer till allas förskräckelse att ta med sig en kvinnlig polissyster vid namn Maria Gustavsson som medhjälpare. En kvinna! Hu! När hela Stockholm vimlar av pålitliga konstaplar. Carl Hell är dock av den åsikten att de flesta av dem har intellekt som en grottbjörn.
Utredningen fortgår. Ett nytt offer för mördarens hand skapar ökad press på poliserna. Hur många ska denna galning ta livet av? Carl Hell och hans assistent kommer i kontakt med en hel rad läskiga idéer, som dock var ganska vanligt förekommande vid denna tid med nazismen på frammarsch i Europa. Båda lägren uttalara sig. De som tycker rasbiologin är en låtsasvetenskap och de som tar den på fullaste allvar.
Utlåtande om denna bok då? Jo, den behandlar ämnen som är viktiga och jag tycker nog att Anna Lihammer använder sig av en metod som jag själv tror kan vara bra för att nå en bred läskrets, nämligen att krydda din viktigta historia med ett mord eller två så det blir en deckare. Det är bra. På så sätt får vi läsa något nytt, lära oss något nytt och följa med till en plats vi inte tidigare besökt samtidigt som vi får medresenärer som vi inte skulle ha haft om verket inte marknadsfört som en deckare.
Karaktärerna är också bra. En kvinna från fattiga omständigheter och en manlig överordnad med hög utbildning och rika släktningar. Jag får lite vibbar av Elizabeth George. Jag tror säkert att hon kan bygga vidare på dem i kommande böcker på ett bra sätt. Historien är också bra berättad. Jag tvivlar inte en sekund på att Anna Lihammer kan sin sak.
Men. Det blir lite stelt. Kanske för att författaren skrivit facklitteratur om vikingatiden förut, kanske för att det trots allt är en debutroman… Jag vet inte riktigt vad det är men språket lyfter inte riktigt även om det är korrekt på alla sätt. Jag dras inte riktigt med av stämningen och känslan på det sätt jag hade förväntat mig, och för det blir det lite minus i betyget. Men det är en bra debut, och jag tror nog att hennes böcker kan växa. Jag kommer att läsa nästa också om det kommer en sådan.
Boken finns hos bl a Bokus och Adlibris
Betyg: 3 av 5
Johannas Deckarhörna 
jag tror alldeles säkert att du har helt rätt! jag har bara påbörjat Medan mörkret faller men jag tänker fortsätta för jag tycker att det är en intressant tid och att Lihammer tar upp viktiga saker och att Carl Hell och Maria Gustavsson skulle kunna bli ett spännande par. vi associerade ju båda till Havers och Lynley. och – som du säger – någonstans måste man ju börja även som författare. tack för din kommentar i min blogg!
Varsågod! Kul att vi tycker lika.
Det verkar som att ALLA drar parallellen till Havers och Lynley.:) Men den är också ganska uppenbar. Och jag gillar ju det, gillar dynamiken. Är ju något mer positiv än du för jag tycker att intrigen håller så pass att även om språket är lite torrt emellanåt så passar det och är spännande som attan ändå. Däremot tycker ju jag att det är en förfärlig massa namn och påminner om varandra och i början har jag inte så lite svårt att hålla i sär alla akademiker och forskare. men en fyra hade jag nog gett. Minst.;) Kul att man tycker lika och ändå olika dock!
När jag tänker efter så var nog det där med namnen kanske en faktor som gjorde att jag tyckte det blev lite rörigt. 🙂