Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein

9789175579931_200x_doden-kvittar-det-lika_pocket.jpg

Andreas lever det perfekta livet tillsammans med sin hustru Katrin. Med en läkartjänst på Halmstads sjukhus och en villa i ett av stadens mer fashionabla kvarter finns det inte mycket som  skulle kunna te sig bättre. Paret har två barn och tillvaron är stabil. Till den dag då Andreas möter Tess och blir upp över öronen förälskad. Plötsligt är han beredd att sätta allting på spel. Samtidigt finns det också mörka hemligheter i Katrins förflutna som hotar att förstöra idyllen. Det verkar som att någon vill dem illa, och kanske är inte Andreas svek det största.

Döden kvittar det lika är Anne-Marie Schjetleins debutbok och det är en spänningsroman som till viss del utspelar sig i sjukhusmiljö, men också en berättelse om komplicerade relationer och starka känslor. Jag tycker att författaren lyckas bra med att gestalta sin berättelse, och den skiljer sig från den breda massan av spänningslitteratur genom att det här är en läkare som är huvudperson. Ibland kanske handlingen fladdrar iväg lite, men det är ändå en spännande bok om liv, död och fina fasaders värde. Som läsare vill man hela tiden bläddra vidare och få veta hur det går, och boken avslutas med en cliffhanger. Hur det går får vi veta i uppföljaren, Döden den bitterbleka.

Utgiven av: Hoi förlag, pocket, 2016.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3+ av 5

När det inte handlar om böcker 

Ja, nu blev det tyst några dagar här på bloggen. I fredags var det dags att påbörja ännu en rotfyllning av en tand. Jag har tjatat ett halvår om att det värker, tickar, dunkar i den, men i det längsta hoppades man att det kom från den bredvid. Sällan, har jag tänkt, men var sak har sin tid och nu var det alltså dags. Det gick alldeles förträffligt den här gången och efteråt kom en förfärlig trötthet, så jag har i princip sovit, läst och sovit lite till den här helgen. Gjorde ett iq-test för ett tag sedan som påstod att jag låg på 126. Haha. Svårt att tro när man sätter upp ögonlocken med klädnypor och ändå måste läsa om samma rad i boken fem gånger för att förstå innehållet. Så skönt att ha det gjort dock ! Värk i tre, ev fyra, tänder samtidigt är verkligen fruktansvärt. Det måste upplevas för att förstås, men det är inte något jag rekommenderar. Så lossade såklart fyllningen på en av dem som grädde på moset, men det fixade sig ganska lätt, även om jag var tvungen att sucka högt när det hände häromdagen. Men nu är det vår och det stundar nya, spännande projekt, så trots en slitig vinter känns det mesta positivt. 

Idag har jag också studerat min nye granne. Han heter inte Ove, men är ändå udda. Han är nämligen en häger. Han har byggt bo i en grantopp några tiotals meter upp i skogen. Är inte dessa djur skygga? Tydligen inte. Det finns dock ett problem. Han och hans familj låter. Högt och föga melodiöst. Barnen låter förskräckliga rent ut sagt, de har nämligen bott i närheten även tidigare. Och inte har de något begrepp om att de stör sina grannar när de framåt sommaren vaknar i soluppgången, sådär vid fyra. Så om någon vill komma och hämta farbror gråhäger och hans bo (som stinker rutten fisk på långt håll) så skänker jag gärna bort honom… Han går här på ängen och kliver, jag frågade om han inte förväntas fiska, men han sa han är allätare. Ja det är lite djurpark över det här stället, jag vet. Eller snarare reservat. Vidare har jag en annan granne som nyligen byggt en tio meter lång swimmingpool. Jag undrar när herr häger ska få upp ögonen för den! Jag undrar också hur jag ska göra för att lära känna poolägarna bättre nu till sommaren. 😉 Hehe. 

Imorgon är allt som vanligt igen, dags för nya recensioner av alla fina böcker som dyker upp till höger och vänster. Så hoppas jag att Adlibris skickat mitt ex av Törst av Jo Nesbø, för den släpps ju imorgon! Hoppas ni alla får en fin vecka!

Pocketnyheter i mars

Det finns en hel massa spännande att läsa i pocketformat just nu, och här är ett urval av alla de titlar som utkommit under februari och mars. Jag har redan läst flertalet av dem, men det finns några jag fortfarande har att se fram emot, t ex Kate Morton och Jojo Moyes böcker. Vilka är dina favoriter att tipsa om eller som du ser fram emot att läsa? Lämna en kommentar och berätta! Jag vill tipsa lite extra om titlarna av Håkan Nesser, Emelie Schepp och Mattias Edvardsson.

Syndafloder av Kristina Ohlsson

9789164205056_200x_syndafloder

Syndafloder är den sjätte och avslutande delen i Kristina Ohlssons uppmärksammade och hyllade serie om Alex Recht och Fredrika Bergman. En intervju med författaren finns att läsa här, på Piratförlagets hemsida.

Döden är oundviklig, och förr eller senare kommer den till alla. Den kommer att tycka bort människor som står dig nära, och kanske är det en dag du som rycks ifrån dem du älskar. Men vad händer med dem som blir kvar, och vem ska i slutändan betala för de synder som begås? Det är sommar i Stockholm och Fredrika Bergman kämpar för att hålla fasaden uppe. Hon valde ett liv med en äldre man, ett liv många ifrågasatte. Nu ser hon slutet på en era i hennes liv nalkas, och den skrämmande tanken på det vakuum som kommer att följa får henne ur balans.

Vid denna tid hittas också en man mördad i sitt hem, och han är bara den förste i en lång rad. Alex Recht och Fredrika Bergman anar det inte till en början, men de har alla syndat. De har svikit, och i stunden allvar valt att inte göra det rätta. Snart ser poliserna också ett samband genom att de stött på flera av de inblandade i sina tidigare fall. Samtidigt försöker också begravningsentreprenören Noah desperat att få myndigheterna att uppmärksamma det faktum att hans bror och dennes familj är försvunna. Polisen utgår ifrån att de uppehåller sig i Australien. Noah är säker på att så inte är fallet, och kanske finns det en koppling till de andra händelser som poliserna i ”Lejonkulan” utreder.

Så kom den då, den efterlängtade sista boken i Kristina Ohlssons serie om Fredrika Bergman. En bok man helst vill hetsläsa, samtidigt som man vill spara på den lite till. Ohlsson lovar i alla fall att fortsätta skriva, och det är väl en rasande tur det. Syndafloder är på många sätt ett avslut, både för karaktärerna och för läsaren. Författaren skickar referenser och knyter an till flera av de tidigare böckerna i serien. Har man inte läst dem, eller om det gått lång tid sedan dess (debuten, Askungar, kom redan 2009) finns en viss fara i att man kan missa en del av detaljerna och dess hänsyftningar. För mig personligen kommer dock det mesta tillbaka, och jag tycker att Ohlsson lyckas med just det koncept hon har valt på ett väldigt bra sätt.

Liksom i tidigare böcker finns det ingen hejd på vad Ohlsson låter sina karaktärer genomgå och uppleva. Trots det köper jag handlingen rakt av, och det här är verkligen en rasande skickligt skriven bok som är omöjlig att släppa. Det är så många trådar och villospår, men Kristina Ohlsson skriver så väl att nästintill ingenting lämnas åt slumpen. Så klarar bara de främsta av att paketera en deckarintrig. Återigen har Kristina Ohlsson lyckats med konsten att skriva en mångbottnad och alltigenom uppslukande berättelse om hämnd, upprättelse och starka känslor. Garanterat en av årets bästa deckare!

Utgiven av: Piratförlaget, 2016.

Finns hos Bokus och Adlibris eller din lokala bokhandel.

Betyg 5 av 5

Förnedringen av Tinna Lindberg

9789186293369_200x_fornedringen_haftad

Svenskarna vallfärdar till Thailand. De ser det som paradiset på jorden, men också en plats där lagen inte gäller dem, och där det finns en möjlighet att leva ut sina förbjudna drömmar. När två svenskar mördas och återfinns fastbundna och ridande på varsin elefant med bara några få dagars mellanrum skakas idyllen om i grunden. För Sveriges ambassadör Viktoria Lindh väntar nu en större utmaning än att hjälpa turister som förlorat sitt pass och tillsammans med sina medarbetare börjar hon arbetet för att lugna oroliga semesterfirare samtidigt som de måste försöka få tag i gärningsmannen.

Tinna Lindbergs debut är en lite ovanlig spänningsroman som utspelar sig i Thailand, och istället för en utredande polis i huvudrollen får vi här följa ambassadörens roll i dramat. Ambassaderna runtom i världen blir per automatik inblandade om det händer svenska resenärer något, tillexempel dödsfall i utlandet. Tinna Lindberg är själv diplomat och har tjänstgjort i bl a Nairobi, vilket bidrar till huvudkaraktären Viktoria Lindhs trovärdighet. Det är också spännande att läsa om hur ett brott hanteras utifrån ambassadpersonalens synvinkel som kontrast till alla polisromaner. Förnedringen är som debutroman betraktad en positiv överraskning.

Utan att själv ha varit i Thailand tycker jag att författaren lyckas väl med att måla upp en bild av landet genom sina beskrivningar av solnedgångar, sandstränder och doften av olika maträtter. Jag hade dock kunnat tänka mig ännu mera av det typiskt thailändska och kanske lite mindre ambassadformaliteter. Detaljer att slipa på till en eventuell uppföljare. Samtidigt tar handlingen läsaren bortom turistidyllen och behandlar landets baksidor, så som den omfattande sexindustrin. Ett ämne som upprör, men som för många fattiga thailändska kvinnor är verklighet. Tinna Lindbergs berättelse skapar en del tankar kring hur en del rika västerlänningar för sina egna nöjen utnyttjar landet och de missförhållanden som råder i diktaturen Thailand. Den sjaskiga baksidan av paradiset, helt enkelt. Förnedringen väcker onekligen känslor kring saker som inte står rätt till, och lämnar därmed ett avtryck hos läsaren.

Utgiven av: Blue Publishing 2017.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3 av 5

Andras vänner av Liane Moriarty

9789100170936_200x_andras-vanner

Tre par träffas för en trevlig grillfest en eftermiddag i Sydney. Vad de inte vet är att det är en dag som kommer att förändra deras liv för alltid. I Andras vänner skildrar Liane Moriarty vänskap och relationer av det mera komplexa slaget. De är alla vuxna människor och borde kunna uppföra sig. Men på något sätt blir den här eftermiddagen en brytpunkt som får allting att krackelera.

Erica och Oliver är de prydliga och ordentliga. Märkta av sina svåra uppväxter gör de allting för att åstadkomma det perfekta livet, både i karriären och tillsammans. Ett förhållningssätt som både ger upphov till prestationsångest och avundsjuka gentemot de vänner som till synes utan ansträngning finner såväl lycka som framgång. Clementine och Sam är ett exempel på just detta. Erica och Clementine är barndomsvänner, och Clementine har alltid varit en motpol med sitt bohemiska, konstnärliga och otvungna sätt. Tillsammans blir de inbjudna till Vid och hans fru Tiffany, Ericas och Olivers grannar. Vid har gift sig med den avsevärt yngre Tiffany som är en kvinna alla män kastar blickar efter, och de är ett par som är impulsiva och lever ett på ytan ganska glamouröst liv. Men vad är det egentligen som händer mellan dessa människor som är så katastrofalt att hela deras vardag riskerar att förändras, och varför lyckas de just denna eftermiddag ta fram varandras värsta sidor? Kanske var urladdningen oundviklig, liksom det regn som i veckor hemsökt Sydney, eller så hade allt gått att undvika om de inte tackat ja till den där grillfesten…

Liane Moriarty är en australiensisk författare som med böckerna Öppnas i händelse av min död och Stora små lögner har vunnit många trogna läsare de senaste åren. Hennes förmåga att skildra olika typer av relationer mellan människor med allt vad det innebär har gjort böckerna både intressanta och fängslande. Moriarty väjer inte för dödssynderna och plockar alltid fram sina karaktärers baksidor, men hon låter dem också vara bländande i sin skönhet, välvilja och framgång. Kort sagt finns där lite av allt det som utgör en människas innersta väsen, och hon fortsätter att visa att hon är väldigt skicklig på att teckna karaktärer även i Andras vänner.

Problemet med den här boken är att det tidigare vinnande konceptet med att låta en enskild händelse utgöra en twist i berättelsen som får allting att hamna i ett nytt ljus faller ganska platt. Boken är lång, detaljerad och upprepande, och trots att läsaren redan i inledningen inser att något allvarligt inträffar under grillfesten dröjer det en hel evighet innan vi får veta vad det är. Alldeles för mycket av boken ägnas åt småsaker som inte tar handlingen vidare, de tillför varken bakgrund eller någon form av progression. Andras vänner är därför en bok som lämnar mig väldigt kluven. De tidigare böckerna av författaren har varit riktigt, riktigt bra. Här liknar dock handlingen mer ett plockepinnspel än ett pussel som i slutändan bildar ett färdigt motiv. Som relationsroman är det ändå en läsvärd sådan som behandlar ämnen som ofrivillig barnlöshet, konkurrensen med andra par i livets stora jämförelsetävling och hur man räddar ett äktenskap som har fått sig en allvarlig törn. Men för att vara en bok av Liane Moriarty är det en väldigt tam historia.

Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2017. I översättning av: Anna Strandberg.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3 av 5

Helgfrågan v.10

FotoFlexer_Photo4

Dags för Mias helgfråga och det är en till synes enkel rackare, men om ett ämne som går att utveckla i det oändliga: Vilken bok längtar du efter att läsa i vår? (Kan man nu inte bara nämna en, så kan man lista några.) Ja, det finns ju en och annan, och här är några av dem som jag garanterat ska läsa. Men ni vet, den där läslistan eller TBR-högen eller vad vi nu kallar den… Den är ständigt i förändring, från dag till dag. Den fylls på, breddas och omvärderas. Eller är det bara jag? 🙂 Men som sagt, de här fyra är spikade på programmet.

Olikhetsutmaningen: Nytt och gammalt

Decorative-Yin-Yang-225x225

Enligt O introducerar en ny veckoutmaning, där det gäller att berätta om två motsatser. Idag gäller det något nytt och något gammalt, och det ska vara av kulturell natur, dock inte nödvändigtvis litteratur.

Det jag först kom att tänka på var nya respektive äldre böcker som skildrar samma sak, så som en historisk händelse t ex. Jag har tidigare skrivit om att det är 100 år sedan Ryska revolutionen, och en helt nyskriven bok om denna recenserades här tidigare i veckan, Lenins resa. Jag har också funderat på att läsa klassikern Doktor Zjivago av Boris Paternak i år, en äldre berättelse, men med samma tidsperiod i fokus. Något nytt och något gammalt alltså, fast ändå med en gemensam nämnare. Men så, apropå klassiker, kom jag att tänka på en annan som jag också skulle vilja ta mig an. Anna Karenina! Boken har också filmatiserats, och då finns det en klassisk variant med Greta Garbo, och ett nyare kostymdrama med Keira Knightley och även Alicia Vikander i en mindre roll. Det kan också vara en tolkning av det här temat tänker jag, när en gammal klassiker kommer i nyutgåva eller spelas in på nytt.

Brev till min dotter – En viktig bok på Internationella kvinnodagen

Den 8 mars varje år uppmärksammas Internationella kvinnodagen, instiftad på initiativ av tyska Clara Zetkin 1910. Ursprungligen var dagen ett initiativ inom socialiströrelsen och en del av dåtidens kampanj för kvinnlig rösträtt, men med tiden har datumet kommit att få betydelse för att belysa kvinnors situation och kamp för jämlikhet världen över. Idag uppmärksammar jag detta genom att recensera Brev till min dotter, sammanställd på initiativ av Elcim Yilmaz. Boken som givits ut i dagarna av Bokförlaget Forum baserar sig på ett antal kända kvinnors brev till sina döttrar. Idén väcktes hos Elcim när hon själv fick en cancerdiagnos och fruktade att hon skulle dö ifrån sin dotter utan att ha fått ge henne all den kärlek och visdom som borde gå vidare genom generationerna. Breven berättar mycket utlämnande om vårt samhälles syn på flickor och kvinnor, och all den erfarenhet kring hur kvinnor hanterar detta som livet ändå ger. Det är en samling texter som berör på djupet, och de jag fastnar allra mest för är de som är skrivna av Katerina Janouch, Mia Skäringer och Elaine Eksvärd.

9789137149806_200x_brev-till-min-dotter

Varför behövs då denna bok 2017? I Katerina Janouchs text kan vi läsa följande citat: Du är inte i första hand flicka. Utan människa. Och som människa har du exakt samma möjligheter och rättigheter som alla andra människor. Tänkvärda ord som egentligen riktar sig till alla kvinnor, och som skulle kunna sammanfatta vad den här boken vill förmedla. Det finns dock en genomgående röd tråd i berättelserna som skrivits av kvinnor med olika bakgrund och olika kulturer i ryggen. Det är den om att flickorna hela tiden måste kämpa för att synas, för att behandlas lika och för att bli visade respekt. Redan från tidig ålder. Mödrarna uppmanar här sina barn att till vara på de möjligheter som givits dem, att våga säga ifrån och att gå sin egen väg genom livet.

Alla döttrar har en mor, men inte alla mödrar har en dotter. Det är även det ett citat hämtat ur boken. Att bli mor är fortfarande en central del av de flesta kvinnors liv. Men det finns en annan valfrihet idag, det är inte ett måste. Kraven som lever kvar i våra normer att du måste vara mor för att vara en fulländad kvinna finns där, men det accepteras i en helt annan utsträckning att du istället väljer att t ex göra karriär. Trots allt har kvinnorna blivit individer, och som sådana bör vi kanske alla ta till oss av vad Mia Skäringer skriver till sin dotter: Alla är bara olika bra på att fejka sitt smile. Sin perfektion. Ägna sitt liv åt att tävla med andra och missa hela poängen. Sig själva. Sin stund på jorden. Dotter av mig. Titta närmare. Under och bakom. Igenom. Inuti. Blunda. Känn. Gå en mil i någon annans mockasiner. Hör vad de säger egentligen, se in i deras ögon. Alla fäktar för sitt liv i ett krig du inte vet något om. Som de inte vill att du ska se. Med de orden tror jag att Mia sammanfattar vad hela den här dagen bör handla om. Att visa varandra respekt och empati, såväl inför kvinnor som män. Men ännu idag är det på intet vis någon självklarhet. En kvinnas känslor och upplevelser förminskas så lätt till något onämnbart, något som inte är värt uppmärksamhet eller allvar. Alla envar som undrar över ordet hysterisk och dess ursprung i grekiskan kan googla på det. Själv orkar jag inte ens fördjupa mig i ordets historia, rötter och den värdering som än idag läggs i det.

Brev till min dotter utgör mycket känslostark läsning om vårt samhälle och vår kultur, det svåra i att fostra ett barn till en fri och självsäker människa utan moraliska pekpinnar, men den berättar också om ett samhälle som utvecklats på bara några få generationer. Sociala medier har till stor del bidragit till att klimatet förändrats senaste åren, både på gott och ont. Kvinnor i alla åldrar matas med ouppnåeliga ideal, hat och påhopp som aldrig förr, men det har också blivit en kanal där den vanliga människan kan göra sin röst hörd som kontrast till de popsångerskor och skådespelerskor som förut hade ensamrätt på idealen. Debatten och vyerna vidgas på så sätt, och unga kvinnor får idag lära sig att de inte behöver tolerera någonting just därför att de är flickor. Ändå lever normerna kvar, och de går i arv (ibland omedvetet) vilket gör att många unga säkert finner dessa råd svåra att efterleva i praktiken. Böcker som Brev till min dotter bör därför läsas av många. För varje person som den kan inge hopp och styrka till, och kanske för dem som får sig en tankeställare, så är en liten seger vunnen. Sist men inte minst. Det är inte bara döttrarna som måste uppfostras annorlunda för att saker ska förändras, ansvaret vilar lika tungt på den som fostrar en son.

Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2017.

Medförfattare: Elcim Yilmaz, Katarina Mazetti, Nabila Abdul Fattah, Carolina Neurath, Katerina Janouch, Maxida Märak, Anneli Furmark, Elaine Eksvärd, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Alexandra Pascalidou, Martina Montelius, Märta Tikkanen.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 5 av 5