Författarintervju: Birgitta Bergin

Pressbild Birgitta Bergin.jpg

Foto: Agata Jensen

Birgitta Bergin har vid ett flertal tillfällen funnits bland finalisterna för Stora Ljudbokspriset och har med sina varma feelgood-berättelser vunnit många läsares hjärtan. I sommar är hon aktuell med en annan typ av bok. Holländarn är en släktsaga med familjerelationer i fokus, en berättelse som delvis bygger på verkliga händelser. Jag fick chansen att ställa några frågor till Birgitta om den spännande bakgrunden till Holländarn och om hennes författarskap.

Här finns min recension av Holländarn.


 

Berätta om din nya bok, vad handlar den om?

Det är ett familjedrama i tre parallella berättelser som utspelas under tre olika tidsepoker. Berättelserna flätas samman under bokens gång. Vi möter bland annat Karin som upptäcker när hennes pappa dör att det inte är hennes riktiga pappa. Hon är i medelåldern och har alltid brottats med en kärlekslös barndom och när pappan dör väcks förträngda och outtalade minnen till liv. Hon börjar ett sökande efter sin riktiga pappa och lägger ett pussel som tar henne långt tillbaka i tiden. Samtidigt börjar ett långsamt läkande av hennes egen trasiga själ och det leder till starka uppgörelser med sin mamma. Tillbakablickar till fyrtiotalets nazi-Tyskland och sextiotalets småstadsliv kittlar läsaren att förstå sambanden.

 

Boken bygger på verkliga händelser, en berättelse du blev ombedd att skildra i romanform. Berätta lite om hur det gick till.

Jag fick berättat hela historien av en vän en sen kväll/natt. Jag visste delar sedan tidigare, men när jag fick allt klart för mig var det som om att uppleva en bok eller en film. Redan då, det här är flera år sedan, så föddes tanken att skriva en roman av det verkliga, men på den tiden var jag inte mogen för ett sådant projekt. Men det låg kvar och malde i bakhuvudet och hösten 2016 började jag med research och bakgrund.

 

Hur har du gjort för att fånga och återge din väns berättelse? Har det varit en utmaning, eller kanske snarare en inspirationskälla?

Jag har spenderat åtskilliga timmar att bara prata med henne, fråga, fråga igen, lyssna, skriva ner och fråga en gång till. Lyssna på tonfall, läsa av stämningar när vi talade, jag läste brev, besökte platser osv. Det var oerhört inspirerande att gå in i en berättelse som jag inte fick hitta på helt själv, men också svårt och ibland frustrerande. Man ska dock veta att det här är en ROMAN, så jag har tagit mig konstnärlig frihet att både lägga till och ta bort. Alla namn och platser är dessutom utbytta.

 

Hur ser det ut när du skriver en bok, från idé till färdig bok? 

Jag är väldigt disciplinerad och gör från början upp ett tidsschema med antal ord som jag ska prestera varje vecka inklusive research under arbetets gång. Det gör jag alltså EFTER att jag har en struktur, ett tydligt synopsis, en karaktärsbibel och mycket research redan gjord. Jag går upp tidigt varje morgon och startar direkt. När fredagskvällen kommer är min tanke att jag ska slå igen locket på datorn och ta helg som alla andra… såvida jag inte har sackat efter. Då blir det helgjobb. Det är heligt för mig att hålla mina tidsplaner.

 

Du bor till vardags i Marbella i Spanien. Vad saknar du mest med Sverige när du är där nere?

Familj och mina Sverige-vänner.

 

Du reser även runt och håller föredrag. Berätta lite om det. Vad är det du brukar berätta om i sådana sammanhang?

Föredragen bygger på mitt författarskap, ”våga och vinn”. Jag försöker inspirera att ta det där otäcka klivet rakt ut i luften utan att veta vart det bär hän. Att följa sin dröm, om man har möjlighet. Att inget är lätt, att det är hårt arbete som gäller, inget kommer gratis. Jag berättar om min väg, bjuder på mina medgångar och motgångar, om sviktande självförtroende och hopplöshet och hur man vänder det till något positivt.

 

Om du fick lista tre saker som är det allra bästa med att vara författare, vad skulle det vara?

Att få leva ut min kreativitet

Att få bestämma över mig själv

Att kunna arbeta från precis var som helst

 

Berätta lite om dig själv. Vem är du och vad gör du när du inte skriver?

Jag älskar att umgås med min härliga familj, allihop på en gång helst, äta goda middagar och har livliga diskussioner. Vi är alla tighta och högljudda och har åsikter om det mesta, haha. Samma sak med mina vänner. Jag vill gärna ha folk omkring mig, samtidigt som jag kan älska ensamheten. Jag brukar kalla mig för en social ensamvarg. Jag tränar mycket, det är livsviktigt och där föds mycket av min kreativitet. Mat och vin kryddar tillvaron och långa promenader med hunden Pepsi ligger också högt på listan.

 

Tre bra boktips för sommaren?

Nådastöten av Christina Larsson

Jojo Moyes – älskar allt av henne

Kristin Emilssons trilogi om Amanda, startar med ”Äta kakan och ha den kvar” – perfekt semesterläsning!

9789176296141_200x_hollandarn

Annonser

Författarintervju: Pernilla Ericson

 

pe_p_01_e.jpg

Foto: Ola Axman

Pernilla Ericson är journalist och har lång erfarenhet som reporter och redaktör. 2016 debuterade hon även som författare med Spåren vi lämnar efter oss. I sommar är hon aktuell med sin tredje deckare i serien om Erlagruppen, När du vänder dig om. Jag fick chansen att intervjua Pernilla om bakgrunden till hennes nya bok, hur hon går till väga när hon skriver och hennes bästa lästips inför sommaren.

Här finns min recension av När du vänder dig om.


Din nya bok handlar om hur någon skickar falska inbjudningar till män via kapade konton på olika dejting-appar som resulterar i att de drabbade kvinnorna blir överfallna och våldtagna i sitt eget hem. Hur fick du inspiration till den här berättelsen och hur gick det till när du skrev den?

Jag skulle egentligen skriva en helt annan bok, Erlagruppen hade fått ett kidnappningsdrama att bita i, och jag satt i min skrivarlya på ön Ios för att slutföra arbetet. Men väl där kom det inte ut några ord på skärmen. Det berodde på att jag hade en helt annan historia i tankarna. Jag hade gjort en researchintervju innan jag åkte, med spelexperten Paula ”Fenjima”. Hon är, med sitt soliga humör och sin tekniknördighet, en stor inspiration till Erlagruppens researcher och hacker Aminah (men Paula är ingen hacker, det bör ju understrykas). Vi skulle prata om vilka prylar Aminah skulle kunna tänkas använda, men då började Paula berätta för mig om hot hon varit utsatt för när hon först började ta plats i spelvärlden och skriva om spel, samtidigt som hon lärde sig om dem. Hur männen på plattformarna där hon verkade blev provocerade av hennes närvaro, och gjorde allt för att få bort henne. Hot- och hatmejl, som övergick i fysiska hot, döda djur hemskickade, någon målade med bajs på hennes dörr. Och de gick ännu längre än så. De hackade hennes mejl och fick tag på privata bilder. Sedan riggade de en profil och började ragga på män i Paulas namn. Det de uttryckte där var att ”Paula” sökte män som kunde förverkliga våldtäktsfantasier. Komma hem till henne. De hade hennes adress, och det kom mycket riktigt hem en man till Paula, som trodde att han kom på inbjudan. Dörren var olåst och plötsligt stod han i hennes vardagsrum. Och hon fick kämpa för att få honom att förstå: ”Det är inte jag som har skrivit till dig.” Jag har i min yrkesroll mött människor som blivit utsatta för fruktansvärda nättrakasserier, men här blev jag chockad. Man hade försökt arrangera en våldtäkt med hjälp av en ovetande man. Och när jag sen satt där på Ios, så slängde jag mitt manus och började om. Det blev en kriminalroman om extrem förföljelse, med förövare med behov av att kuva kvinnor. Där ovetande män blir till brickor i ett spel.
När du vänder dig om baseras på verkliga händelser. Det sägs ju att verkligheten ofta överträffar dikten, men hur gör du för att hitta en bra balans mellan verklighet och fiktion? Är det lättare/svårare att skriva en bok som ligger nära sanningen än en helt fiktiv berättelse?

Jag har flera gånger nu fått frågan om varför jag inte föreslog för Paula att vi skulle skriva en bok som rakt av byggde på hennes fall. Min bok är ju fiktion, inspirerad av verkliga händelser. Det finns ju mängder av fall som beskrivits i lysande böcker, som Gellert Tamas Lasermannen och Jonas Trolles Jakten på Kapten Klänning. Svaret på den frågan är ju att det inte finns något naturligt slut i den verkliga berättelsen. Paulas anmälan lades ner och hon har aldrig fått rättslig upprättelse för det hon utsatts för. Hon har rest sig på egen hand, och är idag en älskad spelexpert i mängder av medier. När jag först kontaktade Paula och sa att jag ville skriva om själva angreppsmetoden i min bok, så frågade jag om hon ville att jag skulle hålla ursprunget till berättelsen och hennes identitet helt dold (i Författarens tack, med mera). Men hon ville stå med, med sitt namn. Hon jobbar stenhårt för att belysa trakasserier och övergrepp mot kvinnor som tar plats i spelvärlden, och hon gör det med stort mod. Och det märks ju tydligt att fler och fler män engagerar sig i den kampen, vilket är enormt glädjande. När jag skapade min förövare så hade jag mängder av material att titta på. Konkreta hotmejl och jargongen i kvinnohatiska forum. Min bok är ju också väldigt färgad av allt det som brann under metoo och incelrörelsens framfart. Sen är det andra bitar i min bok som har hemliga källor. En stor del av boken berör även hedersförtryck, och vittnesmålen som gett upphov till dem får vara helt anonyma, enligt önskemål.
Hur mycket betyder dina erfarenheter som journalist för ditt skrivande? Blir människor och levnadsöden du kommer i kontakt med en drivkraft i författarskapet?

Enormt mycket. Min yrkesroll och de ämnen jag belyst gör mig till en mycket bättre författare. Min första bok Spåren vi lämnar efter oss är väldigt färgad av alla de kvinnor jag mött, som anmält en våldtäkt bara för att se sin anmälan läggas ner, alla de som känt sig misstrodda och ifrågasatta i kontakten med rättsväsendet. Bitar av verkliga citat finns med i den boken, på grund av det. Det är en bok som självklart är skriven för att underhålla med nervkittlande läsning, men det är också en uppmaning att prioritera sexualbrott.
Hur ser resan ut från att en bokidé tar form i ditt huvud till att den är klar? Har du en tydlig bild av hur du vill ha det, eller blir det många omskrivningar innan manuset är klart?

Jag gör väldigt mycket research, gör intervjuer och besöker platser, testar på olika saker, vill ha alla frågetecken uträtade innan jag sätter mig och skriver. Jag har ett jättefint samarbete med en polis, Ludvig Sandberg, som också är en god vän. Jag jobbar igenom alla bitar, skapar en tidslinje för min bok, och så skriver jag kronologiskt. Ofta har jag hela boken klar i mitt huvud när jag sätter igång.
Förra hösten fick Metoo-rörelsen stort genomslag. Jag vet att du brinner lite extra för kvinnors frihet, rättigheter och lika värde, något som också märks i dina böcker. Hur väcktes ditt engagemang för de här frågorna? Vad kände du när alla kända och okända kvinnor började berätta i det offentliga rummet om vad de upplevt?

Engagemanget för jämställdhet är för mig en självklarhet, och den har funnits med sedan tonåren, när jag och mina vänner först började diskutera de här frågorna, som maktfördelningen, löneskillnaderna, fördelningen i hemmet, mäns dödliga våld mot kvinnor, hotet om sexuellt våld som gör att många känner sig otrygga. Det är frågor som borde engagera män precis lika mycket. Utsattheten för våld, rättigheten till att betraktas som en likvärdig förälder. Till ett helt känsloliv, att kunna prata om otillräcklighet och svaghet (självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk).

Metoo innebar för mig främst en början på slutet av en tystnadskultur. Svart på vitt om hur många som drabbats. Att en hög position och inflytande inte längre var en garanti för att komma undan med trakasserier och övergrepp. Det var också ett samfällt vrål som väckte gehör för behovet av att lyfta de här frågorna, att prioritera dem.
Hur tror du att debatten som väcktes i samband med Metoo bäst ska hållas vid liv och utvecklas?

Vi har alla ett gemensamt ansvar för att tystnadskulturen inte får bre ut sig igen, är nog det enkla svaret på den frågan.
Berätta lite om vem du är och hur du blev författare?

Jag har skrivit sen jag var liten, mamma tog hem skrivmaskinsrullar med papper för att vanliga block inte riktigt räckte till. Jag är och har alltid varit en nyfiken, bokslukande person. I sena tonåren började jag jobba för tidningen Okej, och det blev vägen in i journalistiken, plötsligt reste jag och intervjuade världsstjärnor (Beyoncé är favoriten, hittills). Längre upp i åren växte mitt intresse för samhällsfrågor allt mer, och det fick jag utlopp för på redaktioner som SalongK.se, Aftonbladet och TV4. På Aftonbladet var jag bland annat chef för avdelningen Wendela, som fokuserade på familje-, relations- och jämställdhetsfrågor. Läsarna var minst sagt engagerade – på både gott och ont. Privat är jag nykär, har en gigantisk bekantskapskrets och stor familj. Precis som min huvudkaraktär Liv Kaspi gillar jag kampbetonad träning, och jag är instruktör inom en brottningsinfluerad träningsform heter ruffie. Grundaren av den träningsformen är kampsportaren Musse Hasselvall, och tillsammans jobbar vi igenom alla kampscener i mina böcker så att de blir trovärdiga.
Om du någon gång fick skriva en helt annan bok än en deckare/thriller, vad skulle den handla om?

Jag har mängder av andra böcker i huvudet, i olika genrer. Jag har ju bara börjat! Men om vad, det tänker jag inte avslöja nu… 🙂
Hur ser din bokhylla ut? Vilken typ av böcker läser du helst?

Jag läser brett, så länge som det är välskrivet. Jag dras till skickliga berättare och språklig höjd, men också livsöden som engagerar mig och säger något om vår samtid. Låter mig resa i andras erfarenheter. Några favoriter är Chimamanda Ngozi Adichie, Gellert Tamas, Margaret Atwood, Jonas Gardell, Joyce Carol Oates, Paul Auster, Lena Einhorn och Hanne-Vibeke Holst.
Slutligen, vilka är dina tre bästa lästips inför sommaren?

Ninni Schulmans ”Bara du” – en fullkomligt nervkittlande relationsthriller. Gåshud i sommarvärmen!

Colson Whiteheads ”Den underjordiska järnvägen” – amerikanskt 1800-tal, om den hemliga rörelsen som kämpade för att frita slavar. Blodisande läsning, en bok som är svår att lägga ifrån sig, och en viktig påminnelse.

Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945. Här får du lära känna författaren närmare. Men det är också tankeväckande och obehagligt att läsa om hur snabbt det gick. Från fred till krig. Om hur hela världen plötsligt stod i brand. Om hur mycket deras samtid påminde om vår.
9789150932607_200x_nar-du-vander-dig-om

 

Sommarläsning

Juni månad började med riktigt högsommarvärme och det är dags att planera lite för sommarens läsning. Visserligen är det kanske inte nödvändigt att ha så storstilade planer, men här kommer några små tankar och önskningar kring vad jag hoppas få läst i sommar.

Några av vårens deckare som lockar lite extra är Inkräktaren av Tana French och Slaktaren av Gabriella Ullberg-Westin, de senaste böckerna i två deckarserier jag följer. Bland de nyare namnen märks första delen i Mitford-morden: Mysteriet på Asthall av Jessica Fellowes, som utspelar sig i lite äldre miljö som för tankarna till Downton Abbey och Agatha Christie. En bok jag har skyhöga förväntningar på. Jag planerar också att läsa Falska vänner av Jane Harper, en författare som slog igenom stort med sin förra bok Hetta som kom på svenska förra året. Michael Connelly är en favorit och jag är nyfiken på hans nya kvinnliga karaktär Renée Ballard som har huvudrollen i nya boken Nattskiftet. Ytterligare två måsten i sommar är I Tanger av Christine Mangan och De sista flickorna av Riley Sager. Mycket nyfiken på båda. Flickan utan hud av Mads Peder Nordbo är ytterligare en bok av ett nytt författarnamn att utforska.

 

När det gäller romaner har jag även där ett gäng som ligger högt i min läslista. Lincoln i Bardo av George Saunders har prisats och – ja – jag är ju svag för historiska romaner. Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi och Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet lockar också riktigt mycket. Jag tänkte också att det äntligen skulle bli läge att läsa sista delen i Ferrantes Neapel-svit och de titlar som nominerats till årets bok som jag ännu inte har läst. Bland dem är jag extra nyfiken på Koka björn av Mikael Niemi och Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Mer då? Lite fluff ska jag väl hinna med också, så som Damen som köpte en buss och bara drog av Judy Leigh och Den lilla Bistron i Bretagne av Nina George. Jag hoppas också komma över ett exemplar av Andarnas labyrint av Carlos Ruiz Zafón. Kanske hinner jag plocka fram någon hyllvärmare också. Vi får se.

 

 

Jag har ju tidigare flaggat för en liten utmaning att läsa klassisk spänning i sommar. Jag har väl inte riktigt bestämt vilka böcker det blir, men något av Agatha Christie och Maria Lang är nog ganska självskrivet. Jag vill gärna stifta bekantskap med Mr Ripley av Patricia Highsmith och någon gammal skräckis borde jag också kunna hinna med.

Historia är ett ämne jag läste massor om förut, men det blir inte så mycket tid till det numera. Jag hoppas i alla fall hinna med Simon Sebag Montefiores praktverk om ätten Romanov, för i sommar är det hundra år sedan den sista tsaren och hans familj dog, eller snarare avrättades. Dick Harrison är i år aktuell med berättelsen om Englands historia i två band, den andra boken kommer först i höst, men jag vill hinna läsa del ett. Jag vill också läsa Kristina Ekero Erikssons nya bok om Gamla Uppsala.

 

 

Nu är det inte alltid det blir som planerat, men jag hoppas ändå att sommaren bjuder på många bra böcker – de här och mång andra. Vilka böcker ser du mest fram emot att läsa i sommar?

coffee-2390136_1280

Helgfrågan v. 22

Mia undrar i veckans helgfråga om vi följer någon annan blogg som inte är en bokblogg. Nej det gör jag inte direkt, det händer att jag läser någon bakblogg eller skrivbloggar, men inte tillräckligt kontinuerligt för att det ska kunna kallas att följa. Sen är det ju ett gäng bokbloggar som skriver om mer än bara böcker, i och för sig. På så vis läser jag lite andra inlägg än de bokrelaterade.

Bonusfrågan handlar om vilken tid på dagen vi läser mest. För mig blir det mest läst på eftermiddagen och kvällen. Däremot är jag inte den som kan ligga vaken och läsa hela natten. Ögonlocken trillar ihop när de tycker det är dags för skönhetssömn.

Trevlig, solig helg på er alla!

Klassisk spänningslitteratur i sommar

Jag läser och skriver oftast om nyutgivna böcker, det blir lätt så i och med att jag har förmånen att få möjlighet att läsa så många rykande färska titlar i form av recensionsexemplar. I sommar tänkte jag dock utmana mig själv, trots att jag är kass på läsutmaningar, att ta mig an några klassiker ur bokhyllan. Att läsa äldre böcker ger perspektiv, även om de ibland också kräver viss distans. Samhället såg annorlunda ut då boken skrevs och moderna värderingar går inte alltid att tillämpa, även om det kan vara nog så intressant att göra jämförelser.

För att boken ska räknas i utmaningen ska den kunna räknas till genrer som deckare, skräck, spionroman mm – böcker där ledordet är spänning helt enkelt. Det får inte vara en nyutgiven bok, den ska ha några år på nacken, men nyutgåvor av gamla titlar är självklart godkända. Mitt mål är att läsa minst tre spänningsklassiker.

Har du en bokblogg och vill hänga på? Skriv ett eget inlägg och berätta om dina läsplaner samt lämna en länk till ditt inlägg, så lägger jag till en länk till din blogg på sidan Klassisk spänningslitteratur i sommar som finns i högermenyn. Självklart är målsättningarna upp till var och en, kanske räcker det med någon bok för just dig, kanske vill du läsa många. I slutet av augusti sammanställer vi vår läsning och utvärderar vad vi tyckt om det vi läst. Vill ni även skriva recensioner under resans gång går det också bra.

 

 

Eurovision Song Contest 2018 – Inför finalen

Ikväll är det dags för ESC-final i Lissabon. Jag tror att det kommer bli en spännande och jämn tävling i år. Som alltid är låtarna en salig blandning av både det ena och andra. Här kommer min analys av de bidrag som har kvalificerat sig till finalen.

1. Ukraina, Melovin, Under the ladder.

Finalen rivstartar med en vampyrliknande figur som kliver upp ur en sarkofag som i själva verket är en flygel. Eld, en lång svart rock och en ganska rivig låt kickar igång hela tillställningen. Är den något att ha då? Kanske inte kvällens bästa låt, men det är lite tempo och händer saker på scen.

 
2. Spanien, Amaia y Alfred, Tu canción.

Finstämd duett som osar kärlek oavsett om du förstår språket eller ej. Tycker den är ganska bra, men troligen ingen vinnarkandidat.

 
3. Slovenien, Lea Sirk, Hvala, ne!

Verkar vara en låt om att våga stå upp för sig själv och säga ifrån. Lämnar dock inget starkare avtryck.

 
4. Litauen, Ieva Zasimauskaitė, When we’re old.

En av årets finaste ballader. Avskalat och känslosamt, en låt som berör. Den här tror jag kommer att placera sig på topp fem.

 
5. Österrike, Cesár Sampson, Nobody but you.

Soulinspirerad låt som stilmässigt för tankarna till Sam Smith. Han sjunger bra, det är bra!

 
6. Estland, Elina Nechayeva, La forza.

Favoriterna duggar nu tätt. Estland bjuder på en pampig popopera. Jag gillar, och klänningen ger extra pluspoäng. Men jag tror inte opera är något som kommer vinna i år.

 
7. Norge, Alexander Rybak, That’s how you write a song.

Ett bekant ansikte, Alexander Rybak is back. Tror det kommer gå bra för den här låten, men själv tycker jag den är ganska banal. Dock har den en melodislinga som upprepas så många gånger att den onekligen fastnar. Ungefär som när man få något otäckt under skon… Vill gilla Norge, men det går bara inte.

 
8. Portugal, Cláudia Pascoal, O jardim.

Portugal fortsätter på den inslagna vägen genom att skicka en låt som är lika långsam som förra årets vinnare. Tongångarna är en liten aning modernare. Bara för att det funkade i fjol betyder det inte att det går hem i år.

 
9. Storbritannien, Surie, Storm.

Britterna är fantastiska på att skriva deckare men kass på att skicka bidrag till ESC. Egentligen är det kanske inte en dålig låt, men att ett land med sångerskor som Adele och många fler i världsklass endast förmår skicka detta känns trist. Om de ändå bara ska skicka sömnpiller kanske det är läge för brexit även här?

 
10. Serbien, Sanja Ilić & Balkanika, Nova deca.

Det här är något mellanting mellan klassisk balkanballad och halvdan housemusik. Låter det som en lyckad kombination? Tvivlar starkt.

 
11. Tyskland, Michael Schulte, You let me walk alone.

Den här killen får mig att tänka på Ed Sheeran. Bra. Ganska avskalat och stilrent.

 
12. Albanien, Eugent Bushpepa, Mall.

En rockande snubbe med pipa. Men det krävs väl mer än en stark röst…?

 
13. Frankrike, Madame Monsieur, Mercy.

Enligt oddsen har den här låten goda chanser till en topplacering. Det förstår jag inte riktigt, men det är en ganska snygg popballad.

 
14. Tjeckien, Mikolas Josef, Lie to me.

Ännu en favorittippad låt. Det här är inte min kopp te och jag funderar mest över vad han har i ryggsäcken. Har morsan skickat med matsäck och ombyte inför det stora Eurovisionäventyret?

 
15. Danmark, Rasmussen, Higher ground.

Ett gäng vikingar! Med skeppssegel och hela paketet! Sångaren ser ut som Steinar i Beck. Kunde ha blivit kalas, men jag tycker inte hans röst håller för en så pampig låt. Det blir en smula platt, men ändå helt okej.

 
16. Australien, Jessica Mauboy, We got love.

Poppig. Ganska duktig sångerska. Bortglömd efter två sekunder.

 
17. Finland, Saara Aalto, Monsters.

En duktig sångerska och en ganska bra låt om att våga möta sina rädslor. Hon ser ut som Magica de Hex, fast på ett coolt sett. Heja Finland.

 
18. Bulgarien, Equinox, Bones.

En supergrupp som tror att de är supercoola och har en kvinnlig sångerska som vill likna LadyGaga. Ganska bra låt ändå, även om de är en smula överdrivet pretentiösa.

 
19. Moldavien, Doredos My, Lucky day.

Nu tar jag fram skämskudden… Det enda jag kan säga till låtens försvar är att numret kräver timing och att artisterna klarar den biten bra.

 
20. Sverige, Benjamin Ingrosso, Dance you off.

Benjamin är duktig och det brukar påstås att det är en fördel att sjunga mot slutet. Fastnar dock inte för låten hur många gånger jag än hör den. Men heja Sverige ändå.

 
21. Ungern, Aws, Viszlát Nyár.

När den här framfördes i semin gick jag och borstade tänderna… Inte så intressant alltså. Årets rockigaste bidrag.

 
22. Israel, Netta, Toy.

Här kommer årets snackis. Sångerskan sticker ut och har ett tänkvärt budskap, jag gillar henne. Men låten blir ganska jobbig i längden. Varför kacklar hon och håller på? Tror det är ett sånt bidrag som man antingen älskar eller avskyr.

 
23. Nederländerna, Waylon, Outlaw in ‘em.

Rockig countrylåt framförd av en kille med hatt. Lite väl blek, som en sång i sepiafärg.

 
24. Irland, Ryan O’Shaughnessy, Together.

Trall-lala, här kommer en kille med gitarr och sjunger så hjärtana smälter. Inspirerad av Johnny Logan och Westlife, no doubt. Förutsägbart men helt okej.

 
25. Cypern, Eleni Foureira, Fuego.

Segertippade Cypern bjuder på ett shownummer. Sångerskan ser ut som landets svar på Beyoncé. Låten är en typisk sommarplåga. Tycker dock hon är bättre på att svänga med allt sitt hår och dansa än att sjunga…

 
26. Italien, Ermal Meta e Fabrizio Moro, Non mi avete fatto niente.

Det börjar ganska bra men plötsligt ändrar låten karaktär mitt i. Mindre lyckat grepp, tycker jag.

 

maxresdefault

Vem vinner? Israel eller Cypern.

Vem får min röst? Litauen.

Under vilket nummer kan du fylla på chips? Storbritannien.

Vem kommer sist? Slovenien. 

Vilken är din favorit? 

Helgfrågan v. 19

Helgfrågan lyder så här: Vilken är din roligaste bok?

Det är svårt det där med roliga böcker. Humor är inget entydigt begrepp, vi skrattar åt och roas av så olika saker. Ofta när en bok vill vara rolig tycker jag att det blir krystat och lite fånigt. Jag har dock läst en bok i vår som fick mig att skratta högt mellan varven, den var så dråplig. Men det var inte bara en bok fylld av komiska scener, det finns också ett djup eftersom huvudkaraktärens syster mår psykiskt dåligt. Familjen vill inte prata om det, vill inte se, och det tar en väldigt allvarlig utveckling. Det är på sätt och vis också en bok som provocerar, huvudpersonen är slarvig, lat och uppkäftig. Men med mörkret i bakgrunden förlåter man henne, det kanske inte är så konstigt om hon får utlopp för det som händer i familjen åt ett annat håll. Vilken bok är det då? Jo, Ragga som du shoppar av Lin Jansson. Läs den får vi se om ni också skrattar, eller gråter.

Mia undrar också vad vi pysslar med under långhelgen. Jag ska se på Eurovision Song Contest. Många är favorittippade och jag tror det kan bli riktigt spännande. Kanske kommer ett längre inlägg med analys av bidragen. Av någon anledning går ju alltid detta roliga spektakel samtidigt som det är ishockey-VM. Det kör ihop sig… 😉 Ingen direkt krock men det blir mer tv och mindre bok. De senaste dagarna har det ju varit fantastiskt väder, och helgen inleddes på trevligt vis med champagne och invigning av nybyggd brygga vid sjön. I övrigt ska jag mest ta det lugnt. Jag tycker det är ganska skönt att kanske hitta på något spontant istället för att planera för mycket i förväg.

Månadssammanfattning april 2018

Oj vilket läsflyt som infann sig i april! En och annan deadline gjorde sitt till för att öka tempot, totalt blev 20 böcker utlästa. Recensionerna har kommit lite på efterkälken men texter om de böcker jag planerar att skriva om här på bloggen kommer att dyka upp vartefter. Vissa böcker skriver jag bara om på amelias boksida, andra har inte haft recensionsdag ännu – därför saknar några sifferbetyg.

April

  1. Skuggmakten – Johan Ripås Betyg 3 av 5
  2. Mord och Martinis: Kändiskockens död – Ingrid Remvall
  3. Vit krysantemum – Mary Lynn Bracht Betyg 4 av 5
  4. Fader af Hjo – Annette Brandelid Betyg 3 av 5
  5. Sweet Lolita – Kicki Sehlstedt
  6. Den sista mrs Parrish – Liv Constantine Betyg 3 av 5 
  7. Spenat i stan: Odling och självhushåll för lägenhetsbor – Anna Rökaeus & Olof Söderén Betyg 4 av 5
  8. Bara du – Ninni Schulman
  9. För såna som oss – Tiina Nevala & Henrik Karlsson
  10. Vit krypta – Mariette Lindstein Betyg 4 av 5
  11. Kvinnan i hytt 10 – Ruth Ware Betyg 4 av 5
  12. Sommaren före kriget – Helen Simonson Betyg 3 av 5
  13. Viskande skuggor – Jan-Philipp Sendker Betyg 3 av 5
  14. De sju systrarna – Lucinda Riley Betyg 4 av 5
  15. Kvinnors röster – Eva Helen Ulvros Betyg 3 av 5
  16. Strandcaféet – Lucy Dimond Betyg 4 av 5
  17. På andra sidan förlåtelsen: en sann historia – Thordis Elva & Tom Stranger
  18. Hjärnstark – Anders Hansen Betyg 5 av 5
  19. Allt eller inget – Simona Ahrnstedt Betyg 4 av 5
  20. En annan Alice – Liane Moriarty Betyg 4 av 5

Månandens mest spännande: Kvinnan i hytt 10 och Bara du är båda riktiga bladvändare.

Månandens mest intressanta: Hjärnstark av Anders Hansen handlar om vikten av att röra på sig – inte bara för kroppen utan även för knoppen. Jag har inte tänkt springa maraton, men jag ska försöka undvika att skolka från min dagliga, raska promenad.

Månandens charmigaste: Strandcaféet av Lucy Diamond. En underbar feelgood som handlar om Evie, en tjej man bara älskar helt villkorslöst.

Månandens starkaste: Med stark avses här att boken upprör och berör. Vit krysantemum är en sådan bok.

Månandens mest förtrollande: De sju systrarna av Lucinda Riley är verkligen en sådan där glittrig och romantisk berättelse som får mig att glömma tid och rum.

Månandens tankeställare: Hur hemskt vore det inte att tappa minnet? En annan Alice handlar om just det, men i sann Moriarty-anda bjuds även på humor, känslor och komplicerade relationer.

Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker

9789175037806_200x_viskande-skuggor_pocket.jpeg

 

Paul Leibovitz lever ensam efter att hans son gått bort i leukemi. Han har valt att bosätta sig på en ö utanför Hongkong långt ifrån det hektiska liv han levde tidigare. När en kvinna kontaktar honom och ber om hjälp att hitta deras försvunne son lockas hans instinkter som journalist återigen fram. Han kontaktar sin gamle vän Zhang som arbetar inom säkerhetspolisen. Snart står det klart att mannen de söker är död, men mordutredningen avslutas snabbt och den utpekade gärningsmannen är en fattig arbetare som inte har mycket att sätta emot det kinesiska maktmaskineriet. Både Paul och Zhang misstänker dock att det är andra krafter som ligger bakom. Det är riskabelt och farligt att fortsätta gräva i ett fall som myndigheterna så tydligt vill mörklägga men de kan inte släppa utredningen så lätt.

Jan-Philipp Sendker har gjort stor succé med sina finstämda och poetiska romaner Konsten att höra hjärtslag och Hjärtats innersta röst. Den här gången skymtar vi istället mer av hans erfarenheter som utrikeskorrespondent i Asien, för Viskande skuggor kan närmast betraktas som en politisk thriller som skildrar det moderna Kina som det ser ut idag. Stilmässigt skiljer sig alltså böckerna åt markant.

Boken bjuder på många fina miljöbeskrivningar som förflyttar läsaren till Kina genom både syn- och smakintryck. Paul Leibovitz betraktar landet ur den utomståendes perspektiv medan hans vän Zhang är ett barn av sin tid och som infödd kines vittnar han om hur det kommunistiska styret har påverkat enskilda individer. Författaren är skicklig på att bygga upp tydliga scener som är lätta att föreställa sig även för den som inte har besökt Kina.

När det gäller själva intrigen ligger stort fokus på omvärldsanalys och är en form av betraktelse över hur Kina utvecklas och håller på att förändras. För att berättelsen ska komma till sin fulla rätt tror jag att det är en fördel om man som läsare har ett visst intresse för politik och situationen i vår omvärld. I och med den ökande handeln med Kina är det dock landets kultur, politiska och människorättsliga situation mer relevant än vad det kan kännas som vid en första anblick. Jan-Philipp Sendker tar oss med på en spännande resa bortom de vanliga turiststråken och kombinationen av mordgåta och presentationen av kinesisk kultur och mentalitet blir en lyckad mix som resulterar i en lite ovanlig men läsvärd spänningsroman.

Utgiven av: Bokförlaget Forum 2017, Månpocket 2018. I översättning av Lisbet Holst.

Finns hos Bokus och Adibris

Betyg 3+ av 5

Helgfrågan v. 16

Vindarna vajar friskt kring Svenska akademin och nu är det bara 11 ledamöter kvar.
Den ständige sekreteraren Sara Danius tvingades ju avgå.
Vad tycker ni om detta?

Det är veckans helgfråga hos Mias bokhörna.

Jag tycker att det är ruttet att man roar sig med maktspel inom Svenska akademin istället för att fokusera på uppgiften. Det blev ganska uppenbart i förra veckan att det finns krafter inom verksamheten som gärna såg sin chans att peta Sara Danius när det nu ändå stormar. Jag känner inte till alla detaljer kring skandalen med kulturprofilen, men problematiken med att nobelpristagare avslöjats för anhöriga och de ekonomiska bidragen till olika suspekta ändamål började av allt att döma långt innan Danius blev ständig sekreterare, så varför peta henne? Jo för att hon är kvinna, för att hon förespråkat förnyelse och för att hon verkar ha pondus nog att sätta sig upp mot män som är vana att ha sista ordet. Obekväm, med andra ord. Jag tycker dock att ingen skugga faller över Sara Danius som lämnar, jag har snarare full förståelse för om hon inte längre vill representerar eller företräda en akademi som mest liknar en sandlåda. Frågan är hur de ska kunna fortsätta företräda och representera svenskt kulturliv framöver, och inte minst om de verkligen kan anses kvalificerade att utse några fler nobelpristagare. Förslagsvis bör hela gänget avgå och bytas ut mot nya förmågor.

Bonusfråga: Sara har är ju som bekant förtjust i knytblus, har du något plagg du gillar speciellt mycket?

Jag gillar att bära kjol men det blir mest under den varma årstiden. Är man kort som jag är det ganska trevligt med skor med klackar, men lagom höga – jag måste ju kunna gå i dem också!

Önskar er alla en fin helg i det vackra vårvädret! 🌞🌞🌞