Författare: Johannas deckarhörna

Helgfrågan v. 12

Midnattsord har idag bidragit med inspiration till Mias helgfråga och temat är hur viktig bokens titel egentligen är. Hur påverkar den när man väljer eller lockas att läsa en bok?
Själv tänker jag att titeln är ganska viktigt. Förra veckan handlade frågan om bokens omslag, en fråga jag missade, men gemensam nämnare tycker jag är att så väl titel som omslag på något sätt ska representera och presentera innehållet. De ska, ev med hjälp av varandra, skicka tydliga signaler om vad det är för typ av bok jag håller i min hand.

Exempel på värdelösa titlar: Det du inte minns, Det du inte ser, Det du inte vet. Olika deckare av olika författare, men vem i hela världen kan skilja dem åt och komma ihåg längre än tio sekunder vad boken egentligen heter? Slätstruket och trist tycker jag.

Vad är då en bra titel? Jag tänker att den antingen är kort och koncis, ett eller två ord kanske, eller så är den väldigt lång men innehåller något som är uppseendeväckande. Exempelvis Hundraårigen som klev ut genom fönstret och försvann. Titeln talar genast om att här har det hänt något ovanligt, och som läsare vill vi såklart veta vad. Att en bok av Peter May kan heta Svarthuset är också rimligt eftersom svarthusen spelar en central roll, och så låter det ju en aning läskigt och mystiskt. Sekten på Dimön av Mariette Lindstein handlar om precis det titeln uppger. Att Jussi Adler-Olsens nya bok kommer att heta Selfies känns helt rätt eftersom det är ett ord i tiden, men om det stämmer med innehållet vet jag inget om än.

Intressant också att fundera över titlar då och nu. Tänker man på 1800-talets stora romaner Brott och straff, Svindlande höjder och Stolthet och fördom låter de egentligen ganska uppblåsta och storslagna. Ett tidens tecken, för romankonsten då var för ett fåtal att utöva, och säkerligen ansågs ett bokmanuskript som något verkligt stort. Idag när många en dröm om att bli författare, i stort sätt alla har tillgång till en dator att skriva på och därmed förutsättningarna, om de så önskar. Det handlar inte nödvändigtvis om att skriva ett tidlöst epos, utan en deckare som säljer stort imorgon. Då kan den ju få heta t ex Selfies, även om de kommer att tycka att det var ju för himla märkligt att kalla den det, om sisådär hundra år.

Nu önskar jag alla en fin helg med förhoppning om mycket sol och bra läsning!

Själv är jag en aning sur på Adlibris. Hade förhandsbeställt Törst av Nesbø och Häxan av Läckberg. Tror ni de skickar den förstnämnda när den släpps? Å nej, tidigast 7 april kommer båda böckerna. Vilket sätt! Katastrof! Det är ju evigheter dit! Nå, jag kanske klarar mig. Men bara kanske. 

Veckans bokbloggsfråga v. 12

Den här veckan frågar Barnboksbloggen såhär:

Då och då skickar ju bokförlagen ut pressutskick och recensionsexemplar. Ibland kommer det bara böcker, och ibland kommer boken tillsammans med något annat roligt som anknyter till bokens tema. Jag har dock funderat lite på hur det går till hos förlagen när de bestämmer vilka bloggar som ska få sådana här pressutskick. Har någon av er koll? Har ni på något sätt anmält er eller jobbat aktivt för att få vara med på listorna över vilka som ska få pressutskick? Eller tvärtom, tillhör du de som innerligt önskar, men aldrig får något? Och till sist, vad tycker ni om själva konceptet, är det bara kul att få sån här post eller känner ni att det förpliktigar? 
Jag har väl egentligen ingen koll på hur det går till och hur förlagen arbetar. Jag tror det varierar. Dock verkar det som att de kanske dels surfar runt och letar efter lämpliga bloggar, dels tittar på vilka de skickat till tidigare. Det krävs nog att man är aktiv och skriver på sin blogg regelbundet, att man har i alla fall några läsare och de ser nog också gärna att man satsar på sociala medier. Det har jag faktiskt läst någonstans, att t ex Bonnierförlagen aktivt arbetar för att synas mer i just sociala medier. Vidare ser de nog gärna att man taggar/skickar länkar till de recensionerna man skriver så de ser att det faktiskt kommer någonting ut av att ha kostat på bokbloggaren i fråga en bok. Det handlar om att visa att man levererar något i gengäld för den bok man fått, tänker jag. Har man en nystartad blogg är det därför ingen idé att deppa för ett nej när man ber om recex, för det händer hela tiden. Fortsätt bara skriva om de böcker du läser, tagga kanske förlaget på Instagram och visa vad du kan, så kommer de kanske snart vilja att du visar intresse för deras utgivning. Det handlar om att synas. De vill att deras böcker ska göra det, och då måste också din blogg göra det för att de ska vara intresserade av att skicka något. Det finns många sätt att försöka åstadkomma det på, men grunden är att lägga ner en hel massa tid, arbete och hängivenhet.

Självklart förpliktigar det att ta emot recensionsexemplar i alla dess former. Det är ju trots allt meningen att man ska läsa dem, och helst snabbt, samtidigt som man måste vara lite på hugget och tillgodogöra sig innehållet för att kunna recensera boken. Det går kanske inte att slöläsa med tankarna någon annanstans som man gör bara för sitt eget nöjes skull då.

Här går alltid de böcker jag ber om först i turordningen. Men jag gillar överraskningar och intentionen är alltid att läsa alla böcker jag tar emot. Ibland kommer livet emellan, som nu när tänderna bråkat och hela höstens planering grusades, men tanken är ändå att allt ska läsas – helst inom en rimlig tid. De där böckerna som bara dyker upp kanske ibland får vänta lite längre, och visst har det hänt att jag har känt att en del av dem inte alls är något för mig. Men då tar jag mig friheten att strunta i dem eftersom det tydligt står på min sida att jag bara lovar att läsa böcker jag tackar ja till. Så brukar också många förlag skicka en förfrågan om intresse finns innan de postar något, och det tycker jag de gör rätt i. Men som sagt, de flesta överraskningar likväl som förfrågningarna mottages med stor glädje.

Tiden är inte än av Elin Boardy

9789146233060_200x_tiden-ar-inte-an

Det är en svår tid i det som ska bli Europa. Digerdöden drar sakta fram genom byar och städer och efterlämnar ödslighet och svårt prövade människor som förlorat sina närmaste. Vi följer en kvinna som lämnar allt av den enkla anledningen att hon inget har kvar. Hennes vandring går över kontinentens allfarvägar, genom städer som Krakow, Dresden, Erfurt och Amsterdam. Hon färdas i en mans klädedräkt av säkerhetsskäl, men det är ändå en farlig resa. Hon vet inte själv vart hon är på väg. Hennes identitet skiftar från plats till plats, liksom de människoöden hon möter. Stundtals hoppas hon att pesten skall ta även hennes liv, men någonstans finns samtidigt en dröm om att hitta en ny plats att slå sig ned på. Ett nytt liv, och en ny tid att skapa tillhörighet och knyta nya band.

Det är på många sätt den mörka Medeltiden vi möter i Elin Boardys bok eftersom det är i dödens fotspår hon vandrar, den kvinnliga huvudkaraktären som vi känner som Sigrid. Men berättelsen tar oss också med till de imponerande storstäderna med dess kyrkspiror, borgar och slott. Det är en värld som stundtals lyses upp av katedralernas praktfulla glasfönster, för att i nästa stund återgå till vardagens gråskala och alla de umbäranden som drabbar mänskligheten. Pesten ses som ett straff från Gud, alternativt att judarna har fört den med sig till den goda kristna befolkningen. Rädslan sprids, och tilliten försvinner.

Tiden är inte än är en roman om ett Europa och en tid som på många sätt reflekteras i senare händelser. På den mark Sigrid vandrar har så mycket hunnit ske under århundradenas lopp, men samtidigt har en hel del förblivit detsamma. Många av kyrkspirorna står kvar och liksom människans rädsla för det okända ter de sig svåra att bryta ned. Det är en fröjd att läsa Boardys vackra och samtidigt lättillgängliga språk. Hon kan konsten att med små medel måla bilder på läsarens näthinna, och varje ord i den här texten känns välavvägt och använt med eftertanke. Boardy fångar också själva essensen av att känna till vår historia. Inte den om kungar och årtal, utan om människorna och hur de levde. Hur händelser påverkat, bidragit med förödelse och förändrat människors sätt att förhålla sig till sin samtid. Men också hur detta har kunnat leda till en nystart och utveckling för de som lämnats kvar. Var sak har sin tid, men jag hoppas att fler stilfulla romaner av Elin Boardy inte dröjer allt för länge. Detta var den fjärde i ordningen, hon har tidigare utkommit med Allt som återstår, Mot ljuset och Mary Jones historia.

Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2017.

Finns att köpa hos Bokus och Adlibris

Betyg 4+ av 5

Nytt i bokhyllan 

Det har kommit en del nya böcker senaste veckorna, och eftersom bokälskare gärna verkar vilja beundra varandras boktravar (jag själv tittar gärna på andras) tänkte jag visa upp dem. En del av dem har dykt upp som överraskningar, verkligen roligt. Det blir en hel del intressant och spännande läsning framöver. Stort tack till dem som skickat! 

Top Ten Tuesday

toptentuesday

Read In One Sitting Theme: ten of the shortest books I’ve read.

Så lyder alltså temat för dagens TTT, och det där med vad som är en kort bok eller en lång novell är ju en aning flytande. Men här kommer tio förlag på böcker som är korta eller går riktigt snabbt att läsa.

  1. De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano
  2. När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka
  3. Och så var de bara en av Agatha Christie
  4. Främlingen av Albert Camus
  5. Döden i Venedig av Thomas Mann
  6. Vintervålnader av Kate Mosse
  7. Mörk jord av Belinda Bauer
  8. En sån som du av Gillian Flynn
  9. Passionen av Jeanette Winterson
  10. En bön för de stulna av Jennifer Clement

Döden den bitterbleka av Anne-Marie Schjetlein

9789176293461_200x_doden-den-bitterbleka

Döden den bitterbleka är uppföljaren till Döden kvittar det lika, och återigen får vi följa Andreas som arbetar som läkare vid Halmstad sjukhus. I den här berättelsen hemsöks staden av en pedofil, och sjukhuset får ta emot flera svårt traumatiserade barn. Som pappa mår Andreas mycket dåligt av det han tvingas bevittna i sitt yrke. Han kämpar dessutom med sitt privatliv efter att ha blivit ensam med sina två söner, och vardagspusslet är ett ständigt problem. Han har dock hjälp av sin granne Stina, men hennes förhoppningar om att deras relation ska utvecklas verkar orealistisk. Samtidigt finns de fortfarande där, spökena från det förflutna. Andreas kan aldrig känna sig riktigt säker.

Anne-Marie Schjetlein skriver psykologiska spänningsromaner med ett högt tempo och snabba händelseförlopp. Språket känns hela tiden lättläst, och trots att det liksom i den första boken ibland händelsemässigt kanske driver iväg åt lite många olika håll känns den här berättelsen mer sammanhållen och genomarbetad. Boken utvecklar sig till en riktig bladvändare, och jag gillar författarens vinkling att vi här tar del av brott och mänskliga trauman ur sjukhuspersonalens perspektiv. Det känns trovärdigt och märks att Anne-Marie Schjetlein vet vad det är frågan om; den svåra balansen mellan att leva sig in i andra människors situation men samtidigt kunna släppa allt detta i sitt privatliv. Den biten känner nog många med ett vårdyrke igen sig i, och här fångas det riktigt bra. I övrigt är det här en bok vars handling är svår att beskriva alltför ingående utan att avslöja för mycket. Helt klart är den i alla fall läsvärd, och jag kommer garanterat vilja fortsätta följa karaktärerna på och omkring Halmstads sjukhus.

Utgiven av: Bokfabriken 2016.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 4 av 5

Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein

9789175579931_200x_doden-kvittar-det-lika_pocket.jpg

Andreas lever det perfekta livet tillsammans med sin hustru Katrin. Med en läkartjänst på Halmstads sjukhus och en villa i ett av stadens mer fashionabla kvarter finns det inte mycket som  skulle kunna te sig bättre. Paret har två barn och tillvaron är stabil. Till den dag då Andreas möter Tess och blir upp över öronen förälskad. Plötsligt är han beredd att sätta allting på spel. Samtidigt finns det också mörka hemligheter i Katrins förflutna som hotar att förstöra idyllen. Det verkar som att någon vill dem illa, och kanske är inte Andreas svek det största.

Döden kvittar det lika är Anne-Marie Schjetleins debutbok och det är en spänningsroman som till viss del utspelar sig i sjukhusmiljö, men också en berättelse om komplicerade relationer och starka känslor. Jag tycker att författaren lyckas bra med att gestalta sin berättelse, och den skiljer sig från den breda massan av spänningslitteratur genom att det här är en läkare som är huvudperson. Ibland kanske handlingen fladdrar iväg lite, men det är ändå en spännande bok om liv, död och fina fasaders värde. Som läsare vill man hela tiden bläddra vidare och få veta hur det går, och boken avslutas med en cliffhanger. Hur det går får vi veta i uppföljaren, Döden den bitterbleka.

Utgiven av: Hoi förlag, pocket, 2016.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3+ av 5

När det inte handlar om böcker 

Ja, nu blev det tyst några dagar här på bloggen. I fredags var det dags att påbörja ännu en rotfyllning av en tand. Jag har tjatat ett halvår om att det värker, tickar, dunkar i den, men i det längsta hoppades man att det kom från den bredvid. Sällan, har jag tänkt, men var sak har sin tid och nu var det alltså dags. Det gick alldeles förträffligt den här gången och efteråt kom en förfärlig trötthet, så jag har i princip sovit, läst och sovit lite till den här helgen. Gjorde ett iq-test för ett tag sedan som påstod att jag låg på 126. Haha. Svårt att tro när man sätter upp ögonlocken med klädnypor och ändå måste läsa om samma rad i boken fem gånger för att förstå innehållet. Så skönt att ha det gjort dock ! Värk i tre, ev fyra, tänder samtidigt är verkligen fruktansvärt. Det måste upplevas för att förstås, men det är inte något jag rekommenderar. Så lossade såklart fyllningen på en av dem som grädde på moset, men det fixade sig ganska lätt, även om jag var tvungen att sucka högt när det hände häromdagen. Men nu är det vår och det stundar nya, spännande projekt, så trots en slitig vinter känns det mesta positivt. 

Idag har jag också studerat min nye granne. Han heter inte Ove, men är ändå udda. Han är nämligen en häger. Han har byggt bo i en grantopp några tiotals meter upp i skogen. Är inte dessa djur skygga? Tydligen inte. Det finns dock ett problem. Han och hans familj låter. Högt och föga melodiöst. Barnen låter förskräckliga rent ut sagt, de har nämligen bott i närheten även tidigare. Och inte har de något begrepp om att de stör sina grannar när de framåt sommaren vaknar i soluppgången, sådär vid fyra. Så om någon vill komma och hämta farbror gråhäger och hans bo (som stinker rutten fisk på långt håll) så skänker jag gärna bort honom… Han går här på ängen och kliver, jag frågade om han inte förväntas fiska, men han sa han är allätare. Ja det är lite djurpark över det här stället, jag vet. Eller snarare reservat. Vidare har jag en annan granne som nyligen byggt en tio meter lång swimmingpool. Jag undrar när herr häger ska få upp ögonen för den! Jag undrar också hur jag ska göra för att lära känna poolägarna bättre nu till sommaren. 😉 Hehe. 

Imorgon är allt som vanligt igen, dags för nya recensioner av alla fina böcker som dyker upp till höger och vänster. Så hoppas jag att Adlibris skickat mitt ex av Törst av Jo Nesbø, för den släpps ju imorgon! Hoppas ni alla får en fin vecka!

Pocketnyheter i mars

Det finns en hel massa spännande att läsa i pocketformat just nu, och här är ett urval av alla de titlar som utkommit under februari och mars. Jag har redan läst flertalet av dem, men det finns några jag fortfarande har att se fram emot, t ex Kate Morton och Jojo Moyes böcker. Vilka är dina favoriter att tipsa om eller som du ser fram emot att läsa? Lämna en kommentar och berätta! Jag vill tipsa lite extra om titlarna av Håkan Nesser, Emelie Schepp och Mattias Edvardsson.