Månad: maj 2016

Tunneln i slutet av ljuset av Martin Falkman

9789176837436_200_tunneln-i-slutet-av-ljuset_haftad

Tunneln i slutet av ljuset är en psykologisk thriller som tar oss med till människans allra mörkaste sidor. Huvudpersonen är en man som befinner sig i gränslandet mellan ett vanligt liv och en värld som behärskas av mörkret. Han är deprimerad och desillusionerad. Så får han ett erbjudande via en kontakt från en anonym e-postadress: sälj ditt liv till mig och bli oförskämt rik, ditt öde kommer sedan att ligga i mina händer. Jag bestämmer när det är dags att dö.

Omedveten om vem initiativtagaren är säljer vår man sin själ, och inleder ett dekadent liv med kvinnor, fyllor och lyxkonsumtion. Mörkret inom honom låter sig dock inte stävjas av att den yttre standarden är glamourös, tvärtom börjar han att inse att han har begått sitt livs misstag. Tillvaron må ha varit dyster, men inte tröstlös. Nu utsätter han istället alla dem han faktiskt bryr sig om för fara, och det finns inget sätt att fly undan kontraktet med döden.

Författaren Martin Falkman, även känd från sin blogg Den döda zonen, tycket att den svenska kriminallitteraturen lider brist på äkta noir-thrillers, och det har han nu åtgärdat genom att skriva Tunneln i slutet av ljuset. En samtal om mörkret i litteraturen mellan Martin Falkman och författarkollegan Helena Dahlgren finns här.

Det är verkligen inte mycket ljus som slipper in i den tunnel av ångest och desperation som vi tas med till i den här berättelsen. Det är ett slags utanförskap som hela tiden ökar i dagens samhälle som Martin Falkman skildrar, den sortens utanförskap som kommer sig av psykisk ohälsa. Vår huvudperson känner ingen tillhörighet, han är ensam med sina demoner. På ytan lever han ett normalt liv med arbete, en och annan kraschad relation och anhöriga som oroar sig för hans välmående, eller snarare brist på sådant. Men inuti bubblar desperationen över att vara så ensam, att inte passa in i rambilden för det som anses vara normalt och tanken växer: vem skulle sakna honom om han lämnade den här världen?

Spelet med döden där det egna livet är insatsen är ett klassiskt inslag i litteratur och film som inte upphör att fascinera. Rysk roulett eller ett parti schack med en döden på en strand är bara några uttryck för den här företeelsen. Martin Falkman presenterar sin berättelse i klassisk förpackning men med samtida inslag: arbetslivsstress, prestationsångest och frågeställningen om det räcker att publicera lyckade bilder på Facebook för att ha ett liv som är till fyllest. Allt i ett snabbare snurrande hjul där allting handlar om att passa in, vara lyckad och framförallt lycklig.

Boken är skickligt skriven, språket imponerar med sin stilsäkerhet. Svärtan är dock ogenomtränglig, och jag vet att det också är författarens avsikt. Men det är en smaksak vilken nyans av svart den enskilde spänningsläsaren föredrar, och kanske framförallt vad man kan hantera som läsare. Att tillfredsställa en bred publik är kanske inte syftet med den här boken, men så måste det inte heller vara. Originalitet är ibland att föredra.

Här finns en intervju med Martin Falkman hos Type & Tell.

Utgiven av: Martin Falkman via Type & Tell, 2016.

Köp boken hos Adlibris eller Bokus

Betyg 4 av 5

Tiggaren av Sofie Sarenbrant

9789188171092_200_tiggaren

På Stockholms gator härjar en seriemördare. Vad ingen vet är att det i själva verket rör sig om en grupp män med förankringar högt upp i det svenska samhället. De är poliser, och de har för avsikt att slå ihjäl så många rumänska tiggare de förmår för att få stopp på tiggeriet på svenska gator och samtidigt sända signaler till de fattiga människor som söker sin lycka i Sverige att det är inte någon idé att komma hit. Men det finns någon som vet. Hon har riskerat allt för att kunna avslöja vad som pågår och kommer inte nöja sig förrän hon gjort så.

Samtidigt samlas en familj och vänner för att ta avsked av en älskad syster, mor, dotter och kollega. Hon kom i vägen för de hänsynslösa krafter som letat sig in i polismaktens innersta väsen. Flera av de sörjande kan dock knappt vänta på att komma ut från minnesgudstjänsten. De är beredda att ta upp jakten på den som mördade polisinspektör Emma Sköld.

Sofie Sarenbrant har skrivit sju böcker hittills, varav detta är den femte med Emma Sköld i huvudrollen. Som i de tidigare utmärks även den här boken av sina korta kapitel, sitt lättsamma språk och författarens förmåga att väl spegla sin samtid och dess olika fenomen. Högt tempo och en kärnfull handling full av oväntade vändningar; det är som uppgjort för en riktig läsfest. Sarenbrant är verkligen skicklig när det gäller att hålla liv i spänningen och det är verkligen riktigt svårt att lägga ifrån sig Tiggaren.

I de första böckerna om Emma Sköld fick jag ibland lite av känslan att det var en feelgooddeckare jag läste. De utspelade sig på ett spa och vid ett maratonlopp och mycket av handlingen kretsade kring relationer, inte minst mellan Emma Sköld och hennes syster. Det var inget fel med det, men böckerna har ändrat karaktär. I de senare, och framförallt i Tiggaren, har det istället infunnit sig ett större allvar och en mörkare sida av Sarenbrants författarskap visar sig. Här lägger hon fokus på en syn som är bekant för alla svenskar, de EU-medborgare som tigger på gatorna. Sarenbrant skildrar väl hur det måste kännas att vara en av dem som tvingas sova under bar himmel och som svenskarna ignorerar och väljer att gå förbi utan att bevärdiga med en blick flera gånger varje dag. Hon pekar på vad det måste göra med de här människornas självkänsla, och det är beklämmande. Hon väljer också att lyfta fram vad som skulle kunna hända med vår polismakt och vårt rättsväsende om enskilda individers värderingar gör att de tar sig rätten att använda sin makt på helt fel sätt. Jag gillar Sofie Sarenbrant allvarligare sida. Hennes böcker vinner en strörre tyngd och karaktärerna blir starkare av lite mera djup och svärta.

Utgiven av: Bookmark förlag, 2016

Finns att köpa hos bland annat Bokus och Adlibris

Betyg 4+ av 5

Prio ett av Emelie Schepp

9789146230274_200_prio-ett

Tredje boken om åklagare Jana Berzelius och Norrköpingspolisen är äntligen här, och liksom i de tidigare böckerna Märkta för livet och Vita spår är tempot högt. Redan från första sidan trampar Emelie Schepp gasen i botten.

Jana Berzelius är inte som andra åklagare, hon har mörka hemligheter i sitt förflutna som hon måste skydda till varje pris. Samtidigt måste hon hålla fasaden uppe utåt; som åklagare krävs det att hon är kompetent, saklig och välpolerad. När hennes mor avlider rubbas återigen balansen i Janas tillvaro.

Norrköpingspolisen får också ett bestialiskt mord att utreda då en kvinna hittas med händerna avhuggna och ambulanspersonalen inte förmår rädda hennes liv. Kvinnan är endast det första offret för någon som är ute efter hämnd, och på något sätt måste Jana Berzelius och poliserna Henrik Levin och Mia Bolinder försöka stoppa mördaren.

Emelie Schepp har visat prov på sin skicklighet som kriminalförfattare i två tidigare böcker, och nu i den tredje har hon finslipat tekniken till fulländning. Handlingen rör sig smidigt som en kobra och hugger lika rappt. Det händer saker hela tiden och författaren lotsar oss på ett skickligt sätt genom miljöer som det märks att hon är välbekant med. Detaljerna sitter där det ska och det känns påläst utan att fastna bland småsaker.

Det är ofta svårt att kalla en kriminalroman alltigenom realistisk. Hela upplägget bygger på att det är fiktiva hemskheter och dramatik i får ta del av. Det vilar liksom ett outtalat löfte om att man ska kunna pusta ut och veta att det inte var på riktigt när sista sidan är utläst. Så hur gör man då för att ändå skapa realism i en kriminalroman där det är frikostigt med gryma mord? Min teori är att det till stor del handlar om att karaktärernas tankar och reaktioner ska kännas äkta och gå att relatera till. Som författare måste man hitta de bevekelsegrunder som gör att läsaren förstår att mördaren/offret/utredaren MÅSTE agera som de gör. Lyckas man med det köper läsaren nästan vad som helst, oavsett om det är realisitskt eller ej. Här har Emelie Schepp en enorm styrka, för hon behärskar den här konsten och kan därmed få läsaren intresserad av alla typer av karaktärer, även de som egentligen inte ens är särskilt sympatiska.

Det är först nu i den här tredje boken Prio ett som jag känner att jag verkligen kan följa Jana Berzelius i hennes inte alltid självklara handlande, mycket beroende på att hennes rädslor och sårbarhet gör hennes agerande rimligt, på något vis. Så hatten av för en av vårens absolut bästa kriminalromaner som bör vara prio ett att läsa för varje deckarfantast.

Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2016.

Boken kan köpas hos t ex Bokus eller Adlibris

Betyg 5 av 5

Veckans bokbloggsfråga v.21

Idag frågar Carola på Barnboksbloggen:

Hur skiljer du mellan lästa och olästa böcker i dina bokhyllor och hur håller du koll på vilka böcker du har lånat (t ex biblioteksböcker) och vilka böcker som du ska blogga om (t ex recensionsexemplar)? 

De olästa böckerna står i en egen hylla. Recex ligger i en eller flera egna högar ovanpå hyllan. Recex är dessutom alltid antecknade på en lista med recensionsdag osv så att inte de osynliga eböckerna ska fall ur minnet totalt. Lånar jag från biblioteket blir det eböcker och de sköter sig ju själva, när tiden är ute går det inte att öppna dem och man behöver inte tänka på återlämning. I övrigt har jag rätt bra koll, jag vet vilka böcker jag har läst och inte även om någon oläst skulle ha smugit sig in i ”fel” hylla.

Nu ska jag söka efter glass för att bekämpa den hastigt påkomna högsommarvärmen. Fin fortsättning på tisdagen allihop 🙂

image

Sommarläsningstaggen i repris

Den här taggen har cirkulerat på några bokbloggar sista dagarna, och jag vet att jag har gjort den en eller kanske två gånger förut. Men vad gör det, för nu står ju en helt ny sommar för dörren. Så här kommer den igen, i en ny, reviderad upplaga för 2016: Sommarläsningstaggen.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Hade egentligen inte alls tänkt planera för sommaren utan tillåta mig själv att läsa fritt precis det jag har lust med, men några som ska läsas nu i början av sommaren är de här:
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Jag är Pilgrimen av Terry Hayes. Har hört den ska vara bra, men den är så tjock…

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Ute om vädret tillåter.. I skuggan då, för det är jobbigt att läsa i steksol.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I läsfåtöljen som vanligt, det kan ju bli regn eller så är det någon som väsnas med gräsklippare, grävmaskin, motorsåg… Då är det väl där man hamnar i alla fall.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Oj vad svårt att tippa. Huset vid sjön av Kate Morton kanske? Ser så mycket fram emot den.
9789137145327_200_huset-vid-sjon
6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Jag lät dig gå av Clare MacKintosh, Utmarker av Arne Dahl och Stora små lögner av Liane Moriarty. Tre helt olika böcker för olika smaker.

7. Strand eller hängmatta?
Absolut INTE stranden. Där är ju en miljard människor, hur ska man så kunna koncentrera sig? Sandigt är det också, inte bra för boken. Så det får väl bli hängmattan. Eller snarare solstolen.

8. Deckare eller roman?
Mest deckare. Fast några romaner måste det ju till för att få lite balans.

9. Favoritgenre?

Sa jag inte det nyss? Deckare, thrillers, spänningsromaner, lite skräck. Helt enkelt allt med lite riv i.

10. Tagga 3 andra!

Alla som vill och känner sig manade.

Författarintervju: Ann Rosman

243222.jpg

Foto: Emelie Asplund. Från Albert Bonniers förlag.

Marstrands egen deckardrottning Ann Rosman är i vår aktuell med nya boken Vågspel. I samband med det fick jag den stora äran att ställa några frågor om livet som författare, havet och hur berättelserna blir till.


Hej Ann Rosman, i dagarna är du aktuell med din sjätte bok om Karin Adler, Vågspel. Hur känns det? Är det fortfarande samma känsla att få den nya boken i sin hand som det var när du debuterade med Fyrmästarens dotter?

Ja, känslan att få sin bok i handen förblir densamma. Alla vägval och beslut man gjort och här är nu resultatet av två års arbete. Bästa känslan!

 

9789100145033
Berätta lite om vad den nya boken handlar om. Vad blir Karin Adler inblandad i för typ av fall den här gången?
På morgonmötet får Karin Adler och kollegorna veta att en svensk segelbåt har hittats drivande övergiven utanför Orkneyöarna i norra Skottland. Ägaren som nu saknas är hemmahörande i Marstrand och Orkneypolisen ber Göteborgspolisen om hjälp att bistå dem i utredningen. Egentligen har Karin tänkt berätta för sin chef Carsten att hon är gravid men när Karin får frågan om att åka till Orkney beslutar hon att vänta med att berätta. För om hon gör det får hon inte åka och vad kan egentligen hända …
 

Så småningom visar det sig att det ligger ett vrak utanför Orkney, ett krigsfartyg som var på hemligt diplomatiskt uppdrag på väg från Orkney till Ryssland då det gick på en tysk mina och sjönk 5 juni 1916. Av de 700 ombordvarande klarade sig endast 12 personer i det 9-gradiga vattnets tidvattensströmmar. För Karins del växer sig banden i utredningen allt starkare mellan den försvunne seglaren, som även är gammal Nordsjöddykare och HMS Hampshire, fartyget på havets botten.

 

Bokserien utspelar sig på Västkusten i och omkring Marstrand. Det märks att både du och din huvudkaraktär har en stor kärlek till havet. Förklara för oss landkrabbor, vad är det som är så fantastiskt med havet?
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Fotograf: Rolf Erneborn, Marstrand.

Ja, det blir en bild! Havet betyder mycket för mig. Min första segelsommar var jag 4 månader gammal och jag har seglat varje sommar sedan dess. Både i Bohuslän och lite längre, bland annat till Orkney, Shetland och Irland. Karin Blixen har ett citat som jag älskar ”Botemedlet för allt är saltvatten – svett, tårar eller havet.” Havet ser alltid olika ut och det är något helande i att fästa blicken på en fri horisont, se solen gå ner och göra hela havet till en gata av guld. När jag kör fast i skrivandet försöker jag oavsett årstid (om jag har ro att släppa datorn) att gå en promenad och avsluta med ett dopp. Det händer något då, en omstart av hela systemet. Särskilt vintertid känner man det, reaktionen i kroppen efter det kalla vattnet. Då går jag tillbaka hem och försöker fortsätta skriva och tänker att det borde gå lättare med saltvatten på kroppen.

 

Förutom att ni båda älskar havet, hur mycket av dig själv återspeglas i din huvudkaraktär? Är ni lika du och Karin Adler? Och vi läsare vill såklart lära känna dig bättre, så berätta gärna lite om vad du gör när du inte skriver böcker!
Karin har fått låna mina bättre egenskaper, hon har längre stubin än vad jag har. Och så bor hon på sin segelbåt Andante, det hade jag också kunnat tänka mig att göra. På en båt får man inte plats med så många saker, där kommer man närmare naturen och närmare sig själv. Karin känner att hon är som allra mest ”sig själv” ombord på båten utan en massa annat som stör. Där håller jag med henne. Ibland upplever jag att vi har så mycket onödiga prylar som vi borde göra oss av med för att kunna fokusera på det som är viktigt. Oj, det lät nog lite präktigt.

När jag inte skriver tar jag gärna en tur med båten men det blir ofta till ställen där jag vet att sjörövarna gömde gods eller för att undersöka något jag läst om. Min hobby att utforska och mitt skrivande går lite hand i hand.

 

Marstrand är en plats med lång historia, och ofta utspelar sig en del av handlingen i dina böcker i äldre tider. Hur hittar du inspiration till de här historiska delarna av berättelsen, och hur ser ditt researcharbete ut? Hur hittar man den rätta känslan för att skriva en scen som utspelar sig i ett annat århundrade?
Marstrand är en liten plats och mycket av den gamla bebyggelsen finns kvar. Historien är levande och nära här och det är lätt att sugas med – in i det förgångna. Jag vill gärna hitta huset eller den plats där saker och ting på riktigt utspelat sig och jag försöker hålla mig så nära sanningen som möjligt när det gäller den gamla historien. Deckargåtan i nutid kan vara helt fiktiv men historiken är så fantastisk i sig att jag gör mitt bästa för att hitta fakta. När man suttit i Rådhuset som är byggt på 1640-talet och lyssnat på ett föredrag på Hembygdsföreningen eller letat i arkivet efter något gammalt foto och kommer gående på Långgatan en sen kväll och en av gatlyktorna gått sönder kan man ana hur  gestalter rör sig i mörkret, försvinner in i någon av gränderna. Och trots att människor har sina namn ristade i sten på kyrkogården på Koön undrar jag om de verkligen lämnat Marstrandsön. 
När jag skrev om Metta Fock, enda kvinnliga fången på Carlstens fästning som var misstänkt för giftmord på sin man och två av familjens fyra barn satt jag i hennes cell i rum nummer 9 i Kommendantshuset. Jag bad till och med kommendant Eiwe Svanberg att låsa dörren och lyssnade på rasslet av nycklarna och hur hans steg försvann bort i korridoren. Bara för att försöka förstå hur hon måste ha haft det. För att se hur mycket ljus det föll in genom fönstret och för att fånga känslan. Kanske kan det finnas minnen lagrade i väggarna och lägger man örat nära murarna på Carlstens fästning kan man höra dem viska.
9789174750669_200_mercurium_pocket
Boken Mercurium som handlar om Metta Fock.
Vågspel utspelar sig delvis på Orkneyöarna. Hur var det att ”lämna” Sverige och Marstrand för att beskriva en helt ny miljö? Har du själv seglat till Orkneyöarna?
 
Ja, jag har seglat till Orkneyöarna och vattnen däromkring flera gånger. Det är otroligt vackert men krävande segling med tidvatten som gör att man hela tiden måste kolla strömmarna, ibland timma för timma för att ge sig av vid bästa tidpunkt. Inte som här hemma när man kan lägga loss när man känner för det. Min tanke var egentligen att skriva en bok om Svenska Ostindiska Kompaniet, jag hade letat reda på en ansenlig mängd böcker, gått på en utställning på Göteborgs Stadsmuseum, till och med köpt porslin som bärgats från skeppet Götheborg eftersom jag tycker att det händer något när man vidrör gamla föremål, det är ju en direktkoppling till det förgångna. Men så kom det en man och pratade med mig. En gammal Nordsjödykare som berättade om en expedition han gjort till Orkney 1977 för att bärga lasten från ett skepp som sjönk 1916. Jag kan inte skriva om Orkney tänkt jag, jag minns inte hur det ser ut där. Men han var ihärdig och till slut var jag så nyfiken på hans historia att jag begav mig tillbaka till Orkney och gick i fotspåren efter dykexpeditionen 1977. Efter det fanns ingen återvändo. För vad gör man när berättelsen tar en någon annanstans? Det är ju bara att hänga på.
Efter att ha skrivit sex deckare, känner du att det är din genre och att det är i det formatet du vill fortsätta skriva, eller finns det någon liten dröm om att skriva något annat –  t ex en renodlad historisk roman?
 
Jag har snöat in lite på att vi alla har band bakåt, att vi sitter i en gemensam väv som ibland kanske påverkar oss mer än vi tror. Muahaha. Och jag älskar ju att använda mig av historia, det finns så mycket fantastisk och spännande historik. Med risk att låta tråkig kan man lära sig ett och annat som man inte visste. Olika historier berättas på olika sätt och jag har suttit med allt från ett gammal rättsfall från början av 1800-talet till historier om Marstrands siste sjörövare som ”di gamle” berättat om. Men vem vet, det är inte omöjligt att det skulle kunna bli en renodlad historisk roman, eller kanske något för yngre läsare. Det är ingen brist på stoff i alla fall.

Vad är det allra bästa med att vara författare? Vilken del i processen med att skapa en bok gillar du allra mest?

Friheten att oftast kunna styra sin egen tid är värdefull. Men det gäller också att vara disciplinerad, det är ju ingen annan som sätter sig och skriver kapitel 4 åt mig och det är farligt lätt att slarva bort en dag eller två på ingenting. Och annars är nog charmen att det är så många olika varierande delar i arbetet. Jag älskar magkänslan som säger ”där! Där har du din historia!”, älskar att leta efter fakta i böcker eller dokument skrivna med snirklig handstil i gamla arkiv och prata med Marstrands Hembygdsförening och andra kunniga personer. Det är också lätt att gå vilse där, att man hittar en massa intressanta saker som man inte vet hur eller om man ska använda. Och ibland vet jag inte ens vad jag letar efter det förrän jag hittar det. Ofta någon liten detalj som får mig att gå igång. Att börja få ett hum om vart berättelsen är på väg är också skönt, då vet man åt vilket håll man ska jobba och sedan när man äntligen ska skicka in första utkastet till förlaget. Känslan när man trycker på send och undrar vad de kommer säga. Väntan. Efter det – responsen. Och slutligen att stå men boken i handen, åh, det är fint. Men bäst är nog ändå mötet med läsarna. Jag har världens trevligaste, mest engagerade och ofta pålästa läsare. Inte sällan kommer de och berättar saker som i sin tur får mig att fundera på om just det skulle kunna vara början på eller del av en ny historia …
 
Slutligen, sommaren är snart här. Vad är ditt bästa lästips för lata dagar på en klipphäll eller i hängmattan?
 
Peter May har skrivit fina böcker som utspelar sig på Yttre Hebriderna. Och trevlige Jørn Lier Horst som håller till i Norge har också böcker som jag varmt rekommenderar.
Stort tack till Ann Rosman för intervjun!

Böckerna finns att köpa hos Bokus och Adlibris
Fyrmästarens dotter
Själakistan
Porto Francos väktare
Mercurium
Havskatten
Vågspel

Vågspel av Ann Rosman

9789100145033

I den sjätte Marstrandsdeckaren med Karin Adler i huvudrollen kommer Göteborgspolisen ut på djupt vatten, bokstavligen talat. Karin och de andra kontaktas av kollegorna på Orkneyöarna efter att en båt från Marstrand hittats drivande i deras farvatten. Ingen vet var ägaren befinner sig, men det ligger nära till hands att tro att någonting obehagligt har hänt honom. Karin och hennes kollega Folke åker till öarna för att försöka ta reda på vart svensken kan ha tagit vägen. När de får reda på att han var en van dykare som i sin yrkeskarriär jobbat på norska oljeriggar ökar känslan av att det inte är en olycka eller ovana vid havets hårda klimat som orsakat försvinnandet från båten.

Det finns också hemligheter från det förflutna. För drygt fyrtio år sedan medverkade Bo Stenman vid dykningarna kring vraket efter HMS Hampshire, ett fartyg som ligger på havets botten utanför Orkney. Skeppet ska ha haft en dyrbar last då det sjönk 1916, närmare bestämt guld tillhörande den ryske tsaren. Kanske har Bo Stenman hela tiden känt till vart rikedomarna tog vägen, men det visar sig också att han har skaffat sig fiender genom rättsprocesser om skadade dykares rätt till kompensation för de men de har fått. Men framförallt är och förblir Bo Stenman försvunnen, någonstans kring de vindpinade och karga Orkneyöarna. På något sätt måste de hitta honom

Ann Rosman har tagit som signum för sina böcker att väva samman en nutida spänningsintrig med historiska skeenden. I den här boken finns kopplingar till vad som hände under brinnande krig 1916 då den ryske tsaren och hans familj hotades av stundande revolution och sände en förfrågan om hjälp eller rentav exil hos sin brittiske kusin kung George V. Tsartidens Ryssland är något som jag personligen fascineras av, och jag blir lite besviken över att inte mer krut läggs på den historien. Istället utspelar sig det mesta av handlingen 1977 under dykningarna kring vraket, samt i nutid. Inte så mycket historia som jag hade hoppats på alltså, men havet står liksom i tidigare böcker i fokus på ett mycket tydligt sätt.

Författaren späckar sin bok med mycket fakta kring hur det går till att dyka på professionell nivå. Det är intressant och skrämmande; man förstår att ett så riskfyllt arbete måste kosta på hos dem som sysslar med det. När man dyker till de havsdjup som är aktuella i den här berättelsen är döden en ständig följeslagare. Ett felsteg och det är slut. Det är heller inte alltid säkert att dykarnas säkerhet kommer först när stora ekonomiska intressen står på spel. Ann Rosman skildrar dykningen väl men det blir lite för många detaljer för min smak. Det gör att boken tappar tempo, och det är synd. Boken skulle ha tjänat på att skalas av en del facktermer kring dykning och att ha blivit lite mera komprimerad i sin handling.

Det finns dock en rad krokar som jag som läsare nappar på alla dagar i veckan. Det är dels mystiken kring de karga Orkneyöarna med folksägner och vindpinade landskap. Jag tycker att det är ett stort plus att Ann Rosman vågar variera och förnya sin serie genom att ibland också ta steget ifrån Marstrand; den här typen av gästspel på en främmande plats känns helt rätt. Det finns också en klassisk mystik kring vrakgods, bortglömda skatter och en lokalbefolkning som ruvar på hemligheter som jag tror tilltalar de allra flesta. Och så är det ju havet. Ett okuvligt element som trollbinder och fascinerar. Ingen beskriver det med en lika stor passion och inlevelse som Ann Rosman.

Här finns även en intervju med Ann Rosman.

Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2016.

Boken kan köpas hos Bokus eller Adlibris

Betyg -4 av 5

Bokbloggsjerka 20-23 maj

Annika tvingar oss idag att välja:
Att bara få läsa en bok per år eller att få läsa så mycket du vill men aldrig avsluta böckerna?

Båda alternativen är ju helt uppåt väggarna. Jag kan inte välja det första, för en bok liksom, den kan ju ta slut på en dag om jag har flyt och den inte är i tegelstensformat. Vad ska jag då göra de övriga 364 dygnen? Så jag måste välja alternativ två, och så får jag väl fantisera ihop ett eget slut på varje bok.

Önskar alla bokvänner en fin helg, och imorgon skriver jag recension på Ann Rosmans nya bok Vågspel och så kommer det en intervju med författaren. Det får ni inte missa! 

Den siste pilgrimen av Gard Sveen

9789174614848_200_den-siste-pilgrimen

Den siste pilgrimen belönades 2014 med det prestigefyllda deckarpriset Glasnyckeln. Nu finns den äntligen i svensk översättning. Handlingen utspelar sig i Norge i skuggan av Andra världskriget, men skeenden då får konsekvenser även i nutid och leder till ett mordfall som det åligger Tommy Bergmann att lösa.

Under kriget får vi följa Agnes Gerner. Hon arbetar för den norska motståndsrörelsen med kopplingar till de allierades underrättelsetjänst. Agnes jobb är att infiltrera och hon kommer den högt uppsatte nazisten Gustav Lande inpå livet, till och med så nära att han vill gifta sig med henne. Men Agnes har bara ögon för den mystiske motståndsmannen Pilgrimen. Trots det måste hon fortsätta spela ett livsfarligt spel med hjälp av sitt vackra yttre och fördomen att en kvinna är ofarlig.

Många år senare hittar en grupp läkarstudenter mänskliga kvarlevor i terrängen. Kropparna visar sig ha legat begravda sedan krigsåren, och Tommy Bergmann kan inte släppa tanken på vilka de var, inte minst eftersom det ena skelettet visar sig vara efter en liten flicka. När en äldre man vid namn Carl Oscar Krogh så blir mördad med ett vapen med starka kopplingar till Nazityskland verkar det vara alltför mycket av ett sammanträffande. Tommy Bergmann börjar forska i det förflutna och överallt stöter han på samma namn. Pilgrimen.

Gard Sveen bjuder i sin deckardebut på en blandning mellan en spionroman och en klassisk deckare. Det är en spännande berättelse med intressanta skildringar av de för Norge svåra krigsåren. Författaren väljer att låta oss följa en kvinnlig agent som med sitt oskuldsfulla yttre både förför och förgör. Inombords känns det dock som att Agnes Gerner är nära ett sammanbrott, och i en så abnormt pressad situation är väl inte det särskilt konstigt att hon har det karaktärsdraget. Allt väl så långt.

Den nutida karaktären Tommy Bergmann har jag däremot svårare att fördra. Efter att ha misshandlat sin sambo till dess att förhållandet sprack är han nu en försupen och mycket ensam polisman som lever för sitt jobb. Mindre smickrande såklart, men framförallt väldigt klyschigt. Det går tretton på dussinet av dessa slitna polisiära figurer. Det är inte så att Gard Sveen på något sätt gör jobbet med att skildra Tommy Bergmann sämre än sina kollegor, men det kunde ha varit mer innovativt än såhär.

Spänningsmässigt blir boken lite av en bergochdalbana. Den öppnar starkt, och de första tvåhundra sidorna sträckläser jag. Gard Sveen visar sig vara skicklig på att skildra miljöer och att bygga upp sin historia. Men så händer det något, det blir omständligt, lite upprepande och en hel massa karaktärer och stickspår att hålla reda på. Den röda tråden trasslar sig helt enkelt. Att mitt intresse för Den siste pilgrimen här genomgår något av en kris kan vara konsekvensen av bokens längd, 550 sidor är inte helt lätt att fylla. Mot slutet stiger dock spänningen igen, och när det glimrar till och är som bäst får jag lite Nesbø-vibbar. Den siste Pilgrimen är helt klart en stark debutroman.

Utgiven av: Lind & Co, 2016. I översättning av: Per Olaisen.

Finns att köpa hos Bokus och Adlibris

Betyg 3+ av 5