Författarintervju: Sara Larsson

Larsson_Sara_1

Fotograf: Anna Ledin Wiren – Foto hämtat från Norstedts webbsida.

Sara Larsson är i vår aktuell med sin litterära debut, spänningsromanen Den första lögnen. Boken ges ut av Norstedts förlag. Den första lögnen är en bok med ett djupt underliggande budskap och ett stor mått samhällskritik. En ung tjej blir våldtagen av tre killar, men de frikänns och kan gå vidare mot framgångsrika liv medan tjejen blir sviken av hela samhället, både rättsligt och socialt. Men efter tretton år kommer det förflutna i kapp våldtäktsmännen.

Här finns min recension av Den första lögnen att läsa.


Hej Sara! Hur fick du idén till att skriva Den första lögnen?

Jag har alltid haft ett stort intresse för genusfrågor och könsroller, hur de formar oss och också många gånger begränsar oss som människor. Hösten 2009 hoppade jag på en distanskurs i genusvetenskap och läste i samband med det om Katarina Wennstams reportagebok ”Flickan och Skulden” som jag läst flera år tidigare. I ”Flickan och skulden” granskar Wennstam, som då var kriminalreporter, ett stort antal våldtäktsmål och det blir i boken tydligt hur intimt förknippat detta brott är med våra könsroller och vår syn på manlig och kvinnlig sexualitet. I boken konstateras bland annat att våldtäkter skiljer sig från många andra brott i den meningen att offret ofta tar på sig skulden för det som skett och att förövarna och även omgivningen i många fall har svårt att se att det ens har skett ett brott. Tyvärr konstaterar hon också att även rättsväsendet är påverkat av gamla normer och värderingar kring sexualitet, vilket i hög grad påverkar utredningar och domar.

Det var i frustration över detta som jag för fem år sedan tog tjänstledigt från mitt dåvarande jobb och reste utomlands för att skriva en spänningsroman, en roman som tar sin utgångspunkt i en gruppvåldtäkt på 16-åriga Josefin, en varm sommarnatt i Visby 1997. Idén om vart det skulle barka hän var ännu bara i sin linda, men det visade sig att den skulle utvecklas helt på egen hand. Jag åkte hem sex veckor senare med ett råmaterial som med lite god vilja hade räckt till en tredjedels bok. Och på hemmaplan blev den sedan liggande i två års tid innan jag under min andra föräldraledighet tog fram manuset på nytt och äntligen kom i mål med en hel roman.

Boken är en roman, men den känns väldigt nära verkligheten. Bygger den till någon del på verkliga händelser som liknat dem i boken eller är berättelsen ren fiktion?

Boken är ren fiktion, men jag har inför arbetet med den tagit del av ett stort antal verkliga våldtäktsfall och några av dem har jag i högre grad påverkats av när jag beskrev våldtäkten som Josefin utsätts för. Tyvärr är det dock så att verkligheten överträffar dikten även denna gång, mycket av det jag har läst har varit betydligt obehagligare än scenen med Josefin.

Boken har ju ett budskap om hur våra värderingar ibland kan vara väldigt orättvisa och hur det även kan färga rättssystemet och andra instanser som borde vara opartiska. Var det självklart att du skulle skriva en bok som kombinerade samhällsdebatt och spänning? Var det svårt att hitta jämvikten mellan dessa två saker så att boken blev spännande men ändå spetsigt formulerad?

Det var självklart från början att jag ville förmedla ett budskap genom mitt skrivande och att budskapet måste hänga ihop med frågor som jag tycker är angelägna att diskutera och debattera. Samtidigt vill jag underhålla skönlitterärt och genren spänningsroman tror jag kan vara ett sätt att nå bredare än till de redan ”invigda” med den här typen av frågor. Det är dock inte helt okomplicerat att kombinera samhällsdebatt med skönlitterärt skrivande, risken är alltid att det blir en kompromiss som blir halvdan både vad gäller det litterära och det budskap man vill framföra.

En del scener i Den första lögnen är ganska brutala. Var det känslomässigt svårt att skriva de partierna?

Det jobbigaste rent känslomässigt var nog att ta del av alla verkliga fall, det gjorde rent fysiskt ont att förstå hur snett det kan gå och hur mycket en ung människa kan skadas inte bara av våldtäkten utan även av allt som händer efteråt, rykten, glåpord, skam och inte minst skuldbeläggandet från omgivning och rättsväsende. Att skriva scenerna blev därefter inte lika känslomässigt jobbigt, snarare kändes det skönt att få ur sig en del av frustrationen genom boken.

Den första lögnen och projektet med att skriva boken låg under en period låg helt på is. Var det svårt att hitta tillbaka till skrivandet när du väl tog upp manuset igen och har du något tips på hur man kan återfå motivationen att skriva på ett manus man har liggande?

Ja, det var helt klart lite trögt att komma igång igen efter ca två års paus, dessutom tyckte jag plötsligt att allt jag skrivit kändes dåligt och var tveksam till om jag borde fortsätta lägga tid på detta. Det jag gjorde då var att låta en nära vän som jag hade stort förtroende för läsa det jag skrivit tidigare och säga vad hon tyckte om historien som sådan, om den var värd att fortsätta med eller ej. Till min stora glädje tyckte hon det vilket innebar att jag fortsatte skriva och löpande lämnade över nya kapitel till henne. Det som också krävdes för min del var tid, när jag jobbade hundra procent hade jag oftast inte ork över att skriva på kvällarna, men när jag blev föräldraledig med min andra son fick jag den tiden jag behövde varje dag då han låg och sov. Det blev bara ett par timmar om dagen, men det räckte i det här fallet. Så jag skulle säga att det är viktigt att våga lämna ifrån sig manuset, hur obehagligt det än kan kännas att behöva bli bedömd, och sedan att fortsätta skriva även när man tycker att resultatet blir dåligt.

Sedan behöver man förstås ta sig tid. Att schemalägga sitt skrivande är en bra start. Sitt inte och vänta på att inspirationen ska komma eller att den där tidsluckan ska infinna sig, det är bättre att bocka in tid i kalendern när man skriver, oavsett om man har inspiration eller ej.

Den första lögnen är ju din debutbok och du är ännu inte så välkänd för läsarna. Kan du berätta lite om dig själv, vad gör du t ex när du inte skriver?

Jag har i flera år jobbat som projektledare för förändringsprojekt inom kommunala verksamheter, sedan 2013 har jag gjort det som egenföretagare vilket gett mig stor frihet att välja mina arbetstider och därmed skapa möjlighet att skriva.

Sedan umgås jag hemskt gärna med min stora familj som består av sambo, två egna barn och två bonusbarn. Och blir det tid över så passar jag på att gå och repa med mitt band, ett rock-coverband som jag har sjungit i sedan jag flyttade till Stockholm för många år sedan.

Har du någon ny bok på gång redan nu, och vill du i så fall avslöja något om vad den kommer att handla om?

Jag har precis påbörjat arbetet med min kommande roman. Det är lite tidigt att avslöja handlingen ännu men det jag kan säga är att det återigen blir en spänningsroman på ett i mitt tycke angeläget tema. Och att det blir en helt fristående bok, ingen uppföljare till Den Första Lögnen.

Stort tack till Sara Larsson för att du ville svara på mina frågor och lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Den första lögnen finns att köpa hos bland annat Bokus och Adlibris

9789113059839_200_den-forsta-lognen_e-bok

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s