Målarens musa av Lisa Strømme

Målarens musa är den fiktiva berättelsen om Edvard Munchs tavla Skriet och dess tillkomst. Det är sommar i norska Åsgårdstrand, och fiskebyn kommer snart att förvandlas till turistparadis. Hit kommer de välbeställda och de bohemiska, för konstnärerna som verkar under 1800-talets sista decennium har upptäckt det fantastiska nordiska ljuset och hyr gärna en stuga vid kusten för att måla och låta sig inspireras. Johanne Lien däremot är bofast fiskardotter, men hon får snart anställning hos den förmögna familjen Ihlen som kammarjungfru åt deras dotter Tullik.

Johanne har själv ett konstnärligt anlag och står även modell för konstnärerna, men få möjligheter att utöva sin egen talang. Hon dras till konsten, ser både motiv och känslor i färger – allt till sin mors stora förtret. Men hennes dragning till Edvard Munch är ändå inte lika intensiv som den hos Tullik, som snart blir hopplöst förälskad i konstnären. Ett illa passande parti, då Munch är både fattig och illa beryktad för sitt leverne och det folk kallar hans vansinne. Johanne blir allt mer insnärjd i sin roll som budbärare mellan Tullik och Munch. Det finns också anledning att oroa sig för hur det kommer påverka Tullik den dag hon inser att Munch inte menar allvar, att han istället för att ta henne med och gifta sig planerar att resa ensam till en konstutställning i Berlin.

Det är en målande berättelse i flera bemärkelser vi får ta del av i Lisa Strømmes romantiserade historia om Edvard Munchs Skriet och den ångestladdade omöjliga kärlek den kanske vill förmedla. Det jag uppskattar mest med den här boken är hur författaren fångar det norska skärgårdslivet om sommaren, här är det inte långt ifrån att hon fångar hela färgpaletten med sina ord. Flera av Nordens mest kända konstnärer lät sig vid denna tid inspireras av ljuset och naturen i sommartid, och det är just det bohemiska liv de förde och krocken med de förmögna och konservativa gäster de delade sommarnöjena med som Strømme lyckas förmedla. Jag tycker också om det sätt hon har tagit målningen som utgångspunkt för sin berättelse, det ger en tydlig röd tråd och ramar in handlingen på ett snyggt sätt. Målarens musa är en känslofylld och intensiv berättelse att fängslas av, med historisk bakgrund och riktig sommarkänsla.

Utgiven av: HarperCollins Nordic, 2017. I översättning av: Villemo Linngård Oksanen

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3+ av 5

Nytt i bokhyllan

Det var länge sen jag visade upp boknyheterna som flyttat in, och under sommaren har det blivit ganska många. Jag har valt att inte ta med dem som jag redan skrivit om, men det återstår ändå en rejäl hög och förhoppningsvis många fina läsupplevelser. Tack till dem som skickat böcker, både överraskningar, ombedda recensionsböcker och tävlingsvinster! 

De vackra döda av Belinda Bauer

Eve Singer jobbar som kriminalreporter. Kombinerat med sitt yrkesliv försöker hon också få tiden att räcka till för att ta hand om sin dementa pappa. När hon flyttade hemifrån för att studera trodde hon inte att hon skulle återvända, men aldrig är ett svårt ord att använda. Nu sitter hon ändå där: ensam med pappan och hamstern. Belinda Bauer är en skicklig författare när det gäller att skildra komplexa och mångfacetterade karaktärer. I De vackra döda är hon i högform, och lyckas skapa en mycket fängslande bild av en kvinna mitt i karriären som tvingats omprioritera och göra annorlunda val.

Som kriminalreporter får Eve till uppgift att skiva om en mycket besynnerlig mördare som hemsöker London. Han ser sina dåd som konst, och det dröjer inte förrän han blir besatt av Eve. Han ser henne som delaktig i sin konst eftersom hon rapporterar om den. I hans ögon blir hennes kriminalreportage istället konstkritik. Plötsligt en dag är Eves pappa borta, inte svårare för mördaren att lura med sig än ett barn som frestas med godis. Fallet blir nu i allra högsta grad personligt, och tiden är knapp om polisen och Eve ska hinna rädda Duncan Singer. Berättelsen är rappt skriven och bjuder på en del språkliga finesser och ironier som höjer läsningen ännu en nivå.

Belinda Bauer har flera gånger nominerats till pris året bästa översatta deckare. Hennes thrillers är i regel alltid skickligt skrivna. De har både litterär finess som gör dem till en njutning att läsa, liksom psykologiskt djup i karaktärer och motiv. Här tycker jag att hon lyckas lite extra bra, och De vackra döda kvalar därför in bland mina favoriter i Belinda Bauers författarskap.

Utgiven av: Modernista, 2017. I översättning av: Leif Janzon.

Finns hos Adlibris & Bokus

Betyg 5 av 5

Helgfrågan v. 29

Idag undrar Mias bokhörna vad vi gör när högen med utlästa böcker som ska skrivas någon form av recension om börjar växa. Bonusfrågan är om vi läser något riktigt bra just nu. 

Kort svar idag. Jag är ordningsam på just det här området och skriver om böckerna mycket snart efter att jag har läst ut dem. Ibland behöver man smälta intrycket lite, men recension skrivs i regel max någon dag efter att jag avslutat boken. Jag har sällan eller aldrig några recensioner på lager, vilket ibland känns lite stressande. Det händer att jag önskar att jag låg lite före och hade några till hands. Så är det sällan nu och därför blir det ibland lite tyst när jag läser i flera och ingen blir avslutad. Sen kommer alla recensioner på en gång. Angående bonusfrågan, det landade två nya böcker i lådan idag och jag är väldigt sugen på att kasta mig över den nya av Peter May då de brukar vara riktigt bra! Men, jag ska försöka ha is i magen och läsa lite annat först.

Trevlig helg! 

Kolibri av Kati Hiekkapelto

Anna Fekete återvänder till sin hemort, en liten stad i norra Finland. Hon får anställning vid den lokala polisen, och mottagandet varierar. Hennes partner och överordnade Esko visar sig vara en motsträvig och bufflig figur, medan sportiga Sari stortrivs med att ha fått en kvinnlig kollega. Anna kommer ursprungligen från en liten by i norra Serbien, hennes familj är av ungersk härkomst och det gör att hon ibland stöter på fördomar och motvilja i sitt nya hemland. Rotlösheten och känslan av att inte riktigt höra till på någon plats är ett genomgående tema som Kati Hiekkapelto skildrar inkännande och trovärdigt.

Kort efter att Anna Fekete tillträtt sin tjänst blir en ung kvinna skjuten med hagelgevär i ett motionsspår. Ingen har sett något eller reagerat på smällen då det är säsong för andjakt och skottsalvor inte tillhör ovanligheterna. Den unga kvinnan återfinns med ett smycke föreställande en aztekisk gud i fickan, och hon kommer inte att vara mördarens första offer. Mordgåtan är väl uppbyggd och innehåller alla komponenter en bra deckare bör bjuda på. Esko är inte en kollega som är lätt att samarbeta med, men den frostiga relation som skildras gör att man som läsare sympatiserar extra med Anna. Ett bra knep för att få läsaren att fästa sig vid huvudkaraktären och vilja läsa mera.

Samtidigt håller Anna också på med ett privat projekt. En ung kvinna med rötterna i Turkiet har ringt till larmcentralen och sökt hjälp för att hon trodde att hennes pappa tänkte döda henne. När polisen väl kommer till platsen är allt fridfullt, ett misstag har begåtts. Men Anna tror att mer rör sig under ytan och att tonåriga Bihar är för rädd för att våga berätta. Hon bestämmer sig därför för att hålla flickan under uppsikt i händelse av att hon behöver Annas hjälp för att komma bort från familjen och de planer de har satt upp för Bihars framtid.

Kolibri är en deckare som tilltalar mig på alla plan, den känns hyfsat realistisk (för att vara en deckare), är skriven med eftertanke och med håller ett bra och läsvänligt tempo. Jag tänkte på förhand att det kanske skulle bli lite knepigt att hålla ordning på finska namn och orter då jag inte ofta läser om vårt grannland i öst, men har inga problem med det under läsningens gång. Allt faller på plats och Kolibri utvecklar sig till en av sommarens bästa deckare och en bok jag hoppas fler kommer att upptäcka.

Utgiven av: Modernista, 2017. I översättning av: Marjut Hökfelt.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 4+ av 5

En osynlig av Pontus Ljunghill

Stockholm 1928. En liten flicka hittas mördad, och snart hamnar fallet hos John Stierna. Det finns inte många spår att gå på, ett försvunnet halsband och en stulen bil tillhör det lilla. Ingrid levde med sin ensamstående mor vilket för tiden inte är helt vanligt, men verkar ändå ha haft en stabil tillvaro. Inget binder fadern eller någon annan anhörig till brottet. Stierna hemsöks av att han inte kommer någonstans i utredningen, och det försämrar relationen till hans älskade Karolina då hon anser att han blivit som besatt. Tjugofem år senare har Stierna fortfarande inte lyckats ta fast mördaren, men då han kontaktas av en journalist som vill skriva om det ouppklarade mordet kanske äntligen gåtan kommer att få sin lösning.

En osynlig är en saktmodig och finstämd roman om ett brott, men boken utmärker sig inom kriminallitteraturen genom att vara skriven på en prosa som kan uppskattas av även dem som kanske inte vanligtvis tilltalas av deckare. Pontus Ljunghill, som i grunden är kriminolog, har ansträngt sig för att återskapa tidsandan och Stockholmsmiljöerna och lyckas väl. Musiken, tidningsrubrikerna, politiken och maten, allt känns rätt och ger en känsla av att man som läsare faktisk förflyttas till 1920-talets Stockholm. Jag kan tycka att boken är lite lång, lite omständlig och att den därmed tappar lite. Charmen och underhållningsvärdet ligger främst i en väl berättas historia som skildrar en flydd tid på ett bra sätt, och även om man inte bör förvänta sig gastkramande spänning är ändå det gott nog och jag uppskattar att boken satsar på andra typer av kvalitéer. Med rätt ställda förväntningar blir En osynlig mycket läsvärd.

Utgiven av: Månpocket, 2012.

Finns hos Bokus och Adlibris

Betyg 3+ av 5

I morgon kommer jag att sakna dig av Heine Bakkeid

Thorkild Aske var en gång polis, men efter att i drogpåverkat tillstånd ha kört ihjäl en ung kvinna är karriären slut. När han släpps ur fängelset återvänder han till sina hemtrakter kring Stavanger som en bruten man. Väl där blir han övertalad att agera detektiv och leta efter en man som försvunnit. Thorkild låter sig motvilligt övertalas då han står i skuld på många plan.

Den försvunne mannen, Rasmus, antas vara drunknad, då han var ute för att dyka och sedan inte återvände. Föräldrarna vägrar dock att acceptera faktum förrän kroppen hittas. Thorkild Aske beger sig ut för att leta i närheten av den fyr där Rasmus försvann, men stöter istället på kroppen efter en ung kvinna som av skadorna att döma legat i vattnet en tid. Det är dåliga väderförhållanden och innan Thorkild vet ordet av kommer en man i dykardräkt och stjäl kroppen mitt framför hans ögon. Han har uppenbarligen kommit något mycket större än han trott på spåren, och någon är angelägen om att kvinnan aldrig ska hittas. Thorkilds nyfikenhet är väckt.

I morgon kommer jag att sakna dig är en suggestiv berättelse om den av livet och ödet svårt sargade Thorkild Aske. Det är inte ovanligt att huvudpersonen i kriminalromaner är slitna och har beroendeproblem, men Thorkild är något extra. Hans liv har verkligen nått botten, och det vilar en tung och uppgiven stämning över berättelsen som kantas av medicinering och grubblerier kring såväl det förflutna som framtiden. Thorkild Aske är helt enkelt svår. Hela berättelsen genomsyras av hans personliga mörker. Boken är också ganska rå i sin framtoning då t ex obduktioner beskrivs i detalj. Heine Bakkeids berättarstil är också ganska diffus och inte alltigenom kronologisk, men det passar berättelsen väl. Framförallt har I morgon kommer jag att sakna dig något extra som får den att sticka ut. Det är dyster, kargt och samtidigt innovativt. Jag tycker mycket om att läsa om kustlandskapet och de nordnorska städerna Tromsø och Stavanger. Ibland spretar det lite rent berättartekniskt, men det är en lättläst bok med bra driv som väcker mersmak.

Utgiven av: Massolit förlag, 2017. I översättning av: Lie Fredholm. 

Finns hos Adlibris & Bokus

Betyg: 3+ av 5

Annabelle av Lina Bengtsdotter

Charlie Lager arbetar som polis, men trots det är hon en kvinna som inte gärna tar order från någon. I synnerhet inte män. Hon kämpar med ett lätt destruktivt beteende som inkluderar för mycket alkohol och en obenägenhet att slå sig till ro, men det ligger i generna om man får tro Charlie själv. Hon växte upp under bohemiska former med en ensamstående mor som visste hur man höll en fest igång till gryningen.

När Charlie och hennes kollega kallas till den lilla orten Gullspång på gränsen mellan Värmland och Västergötland sätts Charlie ur balans. Det var där hon växte upp, och ingen i hennes nuvarande omgivning vet något om det. Hon kommer att tvingas möta allt det hon lämnade, och konfrontera sig själv.

Anledningen till att poliserna vid Nationella operativa avdelningen tvingas rycka in som förstärkning i Gullspång är sjuttonåriga Annabelles försvinnande. Stegvis får Charlie och de andra se bilden av en ung kvinnas liv och vardag i den lilla bruksorten, och det är en historia om både gemenskap och instängdhet, om drömmen om ett liv bortom Gullspång och småstadsmentalitetens sätt att göra det omöjligt att ha några hemligheter i det långa loppet. De flesta känner varandra, är bundna till varandra genom släktskap, som arbets- eller skolkamrater. Sökandet efter Annabelle blir en utmaning för Charlie Lager, inte minst eftersom inte mycket tyder på att de kommer att hitta flickan vid liv.

Lina Bengtsdotters debut inom kriminallitteraturen är en verklighetstrogen och inkännande berättelse om en liten stad där industrin styr, men där det också finns en stor uppgivenhet eftersom tiden då de svenska industrijobben kunde konkurrera på världsmarknaden går mot sitt slut. Kvar finns nedskärningar och produktion i liten skala, samt det ständigt närvarande hotet om total nedläggning. Vad blir det av orter som lilla Gullspång och många andra då hela deras identitet som bruksort går om intet, och framförallt, vad blir det av människorna? Det är den verklighet vi möter i Annabelle, och här gestaltas också de ungas drömmar om att komma bort därifrån. Annabelle känner att Gullspång inte är tillräckligt stort för hennes visioner, och tanken på att gå in sina föräldrars fotspår lockar inte. Lina Bengtsdotter lyckas väl med att skildra miljön, atmosfären och framförallt karaktärerna på ett trovärdigt sätt.

Vi följer också Charlie Lager som gjort just den resa Annabelle drömmer om. Hon lämnade Gullspång, har en gedigen utbildning och en karriär som pekar uppåt, men Charlie är inte lyckligare för det. Hon kan inte fly från den hon egentligen är, och återkomsten till Gullspång sätter fingret på just det. Kontrasten mellan storstad och landsort är hela tiden närvarande. Man tänker olika, gör olika. Charlie Lager står med en fot på var sida om den skarpa gränsen, och hon har därmed förståelse för båda synsätten.

Annabelle är en mästerlig debut och utan tvekan en av årets bästa deckare. Stilsäkert och välbalanserat lotsar Lina Bengtsdotter oss igenom berättelsen. Det är förvisso inte en bok som karaktäriseras av högt tempo och action, men den är nästintill omöjlig att lägga ifrån sig. Det är karaktärernas berättelse som för handlingen framåt, och det ger boken ett innehåll och djup som kanske ligger lite utöver vad vi är vana vid i många andra kriminalromaner. Jag ser med stor förväntan fram emot att läsa mer om Charlie Lager, i Gullspång eller annorstädes.

Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2016.

Finns hos Adlibris & Bokus

Betyg 5 av 5

Helgfrågan v. 28

Team för veckans fråga hos Mia: 

Hur viktigt är språkriktigheten i en bok? 

(Till att börja med ska jag reda ut en vanlig missuppfattning: grammatik och språkriktighet är inte samma sak. Grammatik handlar om meningsuppbyggnad, eller som Wikipedia beskriver det: ”Grammatik är det regelsystem som beskriver hur orddelar kombineras för att bilda ord och dessa i sin tur kombineras för att skapa förståeliga satser och meningar” medan språkriktighet handlar om själva skrivhantverket: stavning, meningsbyggnad, styckeindelning, bruket av skiljetecken, förkortningar och så vidare.)

Bonusfråga: Hur går det med sommarläsningen?

Jag tycker att språket är väldigt viktigt, att det känns välskrivet och korrekt är grunden för en bra bok. En story som är full av stavfel, korrekturfel, konstigt uppbyggda meningar och underliga ordval är tyvärr bortom all räddning. Sedan är det ju det där med den stilistiska frihet en skönlitterär författare också gärna ska ha. Här finns utrymme för att sätta sin egen prägel med t ex ordval och liknelser, men det är en helt annan sak. 

Att använda t ex slangord, svordomar och talspråk kan ibland vara ett knep för att gestalta en karaktär tydligare, och då har jag inga invändningar. I grunden går det utmärkt att skriva med såväl ett enkelt som ett mer avancerat språkbruk, så länge det matchar berättelsen och hantverket är rätt. 

Angående bonusfrågan så har min hjärna tagit semester och det blir inte mycket läst alls just nu. Därav den något låga aktiviteten på bloggen. Så har ni något tips på en bok som garanterat sätter fart på kugghjulen igen och väcker läslusten till liv får ni gärna dela med er! 

Ha en fin helg allihopa! ❤️ 

Pocketnyheter i juli

Dags för månandens pocketnyheter. Här är ett urval av månandens titlar. Vilken är din favorit sedan tidigare eller mest efterlängtade?